Självstyrelsen behöver en renovering
Lagtinget behöver nya lokaler, men det finns mer som kan putsas upp i självstyrelsens hjärta.
I lagtingets budgetdebatt har, i flera repriser, har två frågor återkommit: tiden för lagtingsvalet och placeringen av lagtinget under tiden renoveringen utförs i de ordinarie lokalerna.
Fler frågor som rör självstyrelsens hjärta borde dock tas upp, men det återkommer vi till.
Vi börjar i stället med de tillfälliga lokalerna. I gårdagens Nyan skrev Jörgen Pettersson (C) att lagtinget bör flytta till Naturbruksskolans lokaler under tiden snickare och målare intar Självstyrelsegården och moderniserar plenisalen. Självfallet borde det bli så, och av ryktena som sipprat ut under hösten är det också det hetaste alternativet.
Ville man vara en gnutta gemen skulle man kunna säga att det är bra för lagtingets ledamöter att se lite mer än bara staden, men många ledamöter är väl rotade i landsortsmyllan.
I stället är det bra med en flytt till Jomalas norra delar för att det sänder en signal om att allt inte behöver ligga i Mariehamn, åtminstone inte alltid.
En betydligt viktigare fråga är den om tidpunkt för valet. Dagens system med val i oktober innebär att en avgående regering lämnar en budget som ska förverkligas av en ny regering. Det är inte hållbart, vilket också veckans budgetdebatt klart visar.
Det är bara de mindre oppositionspartierna som lämnat in budgetmotioner till lagtinget. Varken Liberalerna, som suttit i opposition under den gångna mandatperioden, eller Centern, som kommer att leda oppositionen under den kommande mandatperioden, har motionerat.
Nu har Roger Nordlund (C) författat en budget som Mats Perämaa (Lib) ska förvalta. Det är knappast bra, rätt eller klokt.
Att flytta de lokala valen (lagting och kommun) till våren, förslagsvis till samma dag som riksdagsvalet, är egentligen självklart. Så pass självklart att det redan borde gjorts eftersom samma sorts tam debatt som nu i dagarna tre utspelat sig i plenisalen också genomfördes för fyra år sedan.
Budgeten är för viktig för att den ska bli en trött tillställning där de allra flesta berömmer varandra.
Dessa två frågor är de allra flesta överens om. Det är man också om att den politiska makten är underrepresenterad i förhållande till tjänstemannakåren i landskapsregeringen. När partiföreträdare från kant till kant tillfrågats om det är rimligt att regeringens ministrar gemensamt delar på en sekreterare anser de flesta att det inte är rimligt. Ministrarna har för mycket att göra, och är dessutom föredragande inför lagtinget.
Det enda rimliga är att man åtminstone tilldelar regeringen en politiskt tillsatt ”statssekreterare” per regeringsparti, helst en per minister. Det skulle avlasta ministrarna, och ytterligare säkerställa att de politiska visionerna får minst samma utrymme som tjänstemannakårens faktagrundade utlåtande.
För det är ju så, att politik måste vara både och, både visioner grundande i ideologisk övertygelse och ekonomiskt och tekniskt faktagrundade beslut. Om bara den senare kategorin vore viktig skulle vi inte behöva politiker.
En reform på det här området kunde gott utredas tillsammans med tiden för valet.
När det gäller landskapsförvaltningens duktiga tjänstemannakår finns det också en sak att önska: ökad synlighet. Till skillnad från tidigare förvaltningsledning är dagens mycket osynlig. Trots att den formella makten är liten, är den praktiska stor för cheferna i landskapsförvaltningen. Under de senaste fyra åren har tillfällena då de högsta tjänstemännen synts få.
Det får det gärna bli ändring på.
