DELA
© Nya Åland

Rävsax mellan arbetslöshet och bottenlöst bidragsträsk

På Åland finns allt mer oroande tecken på att även vår ekonomi hackar. Mest oroande av allt är den växande arbetslösheten.
Ålandsbanken, vår lilla nationalbank, har uppenbara problem. Det som under de goda åren varit fördelar – stark lokal lojalitet, snabbhet och rörlighet, några tursamma satsningar i rätt tid, har nu förbytts nästan enbart i nackdelar. Litenheten betyder att marginalerna är förskräckande små. Försöket att genom expansion västerut växa förbi den lokala marknaden har inte varit lyckosamt.
Och man har lagt alldeles för mycket tid på interna maktstrider, snarare än att fokusera på det som är verkligt viktigt, bankverksamheten.

Den viktigaste motorn i det åländska näringslivet, rederinäringen står på många sätt och balanserar vid avgrundens rand. Östersjön har helt enkelt för mycket trafik för att alla rederier ska vara lönsamma, och det är länge sedan man kunde räkna hem en satsning på nytt tonnage.
När Viking Line nu gör det satsar man egentligen allt på ett kort. Om inte Viking Grace blir en framgång, vilket den förhoppningsvis blir, då måste hela företagets affärsidé göras om. Det man nu satsar på, flytande nöjespalats, är så långt ifrån transport man kommer medan man fortfarande är i rörelse från en destination till en annan, och kan ge Viking Line en spark in i framtiden.
Annat man gör, till exempel utflaggningen är XPRS till Estland, visar med all önskvärd tydlighet att den tiden är förbi då man av någon form av lojalitet eller känsla av ömsesidighet skulle stanna under finländsk flagg om det är mer lönsamt någon annanstans.

Denna marknadslogik, som vi alla fått lära oss är den enda saliggörande, är ytterst ansvarig för att den ekonomiska kris vi befinner oss i. De som ska reparera skadan, spara pengar, dra in på service och betala skulder är samhället, vi alla.
Stora delar av näringslivet, liksom också primärnäringen som helhet säger sig vara beroende av bidragsöverföringar från skattebetalare till näringsliv, medan vinsterna stannar i ägarnas fickor.

Detta system har förstås inte något enskilt företag skapat, eller ens någon grupp Bond-aktigt ondsinta krösusar med världsherravälde som mål. Vi har alla varit med, genom att i alltigenom demokratiska processer under lång tid välja att stöda vissa företag, våra egna, och därigenom hålla till exempel sysselsättning och konkurrenskraft i vår geografiska närhet.
Näringspolitik handlar i dag till stor del om vem som betalar de bästa stöden, i den rika delen av världen. I fattigare länder är konkurrensmedlet vilket land som täcks ha de lägsta lönerna och de sämsta villkoren för sin arbetskraft.

Samtidigt vaknar det monster som alltid ligger och slumrar, själva grundorsaken till att det ändå kan vara samhällsekonomiskt vettigt att filtrera pengar till vinstdrivande och framgångsrika företag: arbetslösheten.
Enligt ÅSUBs senaste statistik ökar både arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten på Åland. I dag är närmare 10 procent av de åländska unga utan jobb eller pågående utbildning, och det är för mycket.

För varje procentenhet i arbetslöshet ökar kostnaderna, och det blir nästan alltid dyrare att skapa nya arbetsplatser än att med olika stödformer behålla de gamla.
Pest eller kolera. Välj själv.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax