DELA
© Nya Åland

Märkning av minoriteter logisk fortsättning för Sannfinländarna

När en av Sannfinländarnas riksdagsmäns närmaste medarbetare skriver om tankar kring att märka minoriteter med lappar på ärmarna följer man bara den utstakade kursen.
I samma stund som den sannfinländske riksdagsmannen James Hirvisaaris assistent, Helena Eronen, publicerade sitt blogginlägg där hon menade att invandrare, svenskfinländare och sexuella minoriteter skulle tvingas bära en symbol på armen för att visa på deras etniska härkomst eller sexuella läggning föll det sista av hopp om att det rasistiska partiet någon gång skulle kunna bli rumsrent.
Vi var många som knappt trodde våra ögon, samtidigt som historiens mörkaste vingslag förde oss tillbaka till ett Tyskland på väg att försöka lägga världen under sig. Det skulle vara ett rike, ett folk, en führer.
Förvisso sprang Hirvisaari till sin assistents försvar och hävdade i ett eget inlägg att det bara är dumskallar som inte förstår att Eronen bara skojade, att hela saken bara var ett sarkastiskt kåseri.
Det brukar låta så, när extremister som försöker vara rumsrena plötsligt inser att de trampat över en gräns. Då skylls det på politiskt korrekt-media, då skylls det på andra politiska ideologier, då skylls det på allt utom roten till det onda: deras egen önskan att dela in världen i vi och dem.
Sanningen är att märken på ärmarna kans ses som en logisk följd av tidigare ”indelningsarbete” från bland andra Sannfinländarnas sida. För ingen har väl glömt de bruna legitimationerna för invandrare och de blå för ”riktiga” finska medborgare?

Sannfinländarna, liksom deras idéfränder i andra länder, lever på att dela in folk i grupper. Att härska genom söndring. Vi får inte gå på det. Det unika med Sannfinländarna är deras förakt gentemot en stor del av den egna befolkningen, den svensktalande.
I bedrövelsen över att någon som arbetar så nära en av landets parlamentariker, och således får antas ha dennes öra, kan skriva något så fullständigt imbecillt få man kanske också försöka hitta ljusglimtar.
Med ett så spektakulärt klavertramp väcktes också debatten kring Sannfinländarna i Sverige. Under onsdagskvällen upprördes många på den svenska sidan över utspelet. På mikrobloggen twitter rasade bland andra Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand och EU-minister Birgitta Ohlsson. I går gjorde bland andra Dagens Nyheter en stor artikel om blogginlägget.
Förhoppningsvis kan den här uppmärksamheten i vårt västra grannland väcka svenskarna och få dem att engagera sig i språkfrågan. Inte minst i frågan om Åland har ju Sverige en de factoroll som signatärmakt, men också med tanke på Sveriges och Finlands gemensamma historia genom århundradena.

Det är också av vikt att vi som ser på Sannfinländarnas tankar och riktning med avsmak inte faller in i deras tankebanor. Vi får inte från vårt håll börja tänka i banor av vi och dem, ”vi svensktalande och de där finnarna”. Bästa sättet att möta söndrande mörkerkrafter är att visa på gemenskapens överlägsenhet.
Det är genom att hitta nya vägar, nya bekantskaper och nya influenser vi utvecklas. Inte genom att stänga ute och dela in.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax