DELA
© Nya Åland

Kött är mer än bara filé

Först mjölken och nu köttet. Det ser litet skakigt ut med åtminstone delar av livsmedelsindustrin på Åland.

Vi överlever utan mejeri, det gör man på Grönland också, och vi överlever antagligen utan slakteri, men litet känns det som att bita sig själv i svansen.
Att producenterna säljer till den som betalar bäst är inget att förundras över. Men att man kan få ett klart högre pris för varan trots långa och garanterat inte billiga transporter, det verkar ologiskt.

När Arla Finland i fjol började köpa upp åländsk mjölk och transportera den till mejeriet i Sibbo öster om Helsingfors betalade man ett högre pris än i resten av Finland – trots långa transporter. Arlas pris i Sverige är klart lägre, men det förklaras med att kostnaderna är högre i Finland.

ÅCA, som på det här sättet blev av med tolv av sina leverantörer anmälde Arla till konkurrensverket för missbruk av dominerande ställning. Än har konkurrensverket inte tagit beslut i frågan, däremot bett om mer information.

Nu gäller det köttet. Den här gången är det uppenbarligen inget slakteri som är ute och värvar på Åland, så har det åtminstone inte låtit hittills. Men av någon anledning betalas det mer för köttet i Sverige än i Finland/ på Åland. Det har bland annat förklarats med att närproducerat är efterfrågat. Sett i ett globalt perspektiv kan helt säkert åländskt kött betraktas som närproducerat om man bor i Stockholm.

Transporterna är inte heller av det slag som vi nyligen – än en gång – fick se på TV om hur boskap från EU-länderna transporteras till Turkiet för halalslakt för att sedan sändas tillbaka som charkuterier med mera. Man tappar aptiten med mindre.

Men sett ut ett lokalt perspektiv är en ungtjur, uppfödd i Jomala och slaktad i Mariehamn onekligen mer närproducerad än en som är uppfödd i Stockholmsregionen och konsumeras på Åland.

Nya Ålands artiklar om den åländska kötthandeln visar två saker; dels att priset på lokalproducerat kött uppfattas som högt, dels att tillgången är ojämn, det finns inte alltid tillräckligt av det kött restaurangerna frågar efter. En underproduktion, med andra ord.

Och när man väl har plockat filéer och andra benfria biffstycken ur slaktkroppen, vad gör man med resten? Malar ner. Malet kött är lätt att tillreda, och benfritt. Och billigt. Resten kan bli rävmat eller komposteras. Frågan är hur mycket bra mat som på det viset går till spillo.

Den som inte driver restaurang behöver inte stor och jämn tillgång för att laga en god köttgryta (med ben!) eller rosta fläskben i ugnen. Det är billigt, det blir gott och det mesta av kon, grisen eller fåret kan tas tillvara.

Om det är ett sätt för producenterna att få ut ett bättre pris på sina produkter är svårt att bedöma som lekman. Men i slutändan borde det bli så om mer av kroppen tas tillvara. Samma borde resultatet bli om man, som nu är på gång, hittar nya styckningsdelar som kan säljas som ”biff” istället för att malas ner.

Har någon provat på rostbifflock med fettkappa? I Brasilien heter den picanha och är en favorit på grillen, men den blir minst lika god i ugnen! Andra nyheter i köttdisken – än så länge rätt sällan förekommande – är flankstek och luffarbiff (flat iron steak).

Det gemensamma för de här köttstyckena är att de vanligen mals ner, men som helt kött kostar betydligt mer! Konsumenten betalar ett högre pris – dock inte i filéklass – och leden före får ut en bättre förtjänst.

Det kanske inte går att rädda kötthandeln på Åland enbart med kreativitet av det här slaget, men det kunde vara en del av ett åtgärdspaket?