DELA
© Nya Åland

Fejden i Långbergsöda går i arv till nästa generation

”Denna överenskommelse har tillkommit i avsikt att trygga bevarandet av den unika miljön vid stenåldersboplatskomplexet i Saltvik, Långbergsöda.”
Så står det i det avtal som skrevs mellan den nu åtalade markägaren i Långbergsöda och dåvarande lantrådet Sune Eriksson. Året var 1989.
Det var inte då tvisten om marken och fornlämningarna i Saltvik började, men det var ett viktigt år, och ett alldeles tydligt officiellt dokument som visar att man på myndighets- och tjänstemannanivå noggrant och övervägt hanterat frågan.

Under den två dagar långa rättegången i tingsrätten för grov skadegörelse i Västra Jansmyra, har en lång rad dunkla frågor blivit tydliga. Det har klart och tydligt framgått att konflikten finns på flera plan, och att den starkaste drivkraften är gammaldags hederlig avundsjuka och girighet.

Avundsjukan, den handlar om att en markägare för över 20 år sedan fick betalt för sin mark, som av landskapet skulle utnyttjas för att byta till sig områden som man ansåg särskilt skyddsvärda. Girigheten, det handlar om att andra markägare när Glamilders-överenskommelsen träffades, såg möjligheten att få ersättningar på samma nivå, om man bara ställde till med lika mycket rabalder.

Att skydda fornlämningar, i enlighet med lagen är vad museibyråns tjänstemän har försökt göra, och de är faktiskt de enda som inte har någon egen vinning av det.
Under resans gång har politiker med olika partifärg och olika positioner i politiska och populistiska syften böjt sig för Långbergsöda-lobbyn. Det dummaste beslutet av alla var kanske just den överenskommelse som gjordes i Glamilders-fallet, där landskapet för dyra pengar köpte sig nya problem, bland annat just det ärende som nu behandlas i tingsrätten.

Det finns en berättelse om konflikten mellan offentligt och privat, mellan allmänintresse och markägande.
Det finns en berättelse om den lilla människan och överheten.
Det finns en berättelse om fattiga och rika och hur de rika alltid får rätt.

Detta är starka berättelser som kan laddas med innehåll, upplevda orättvisor, hårresande historier om inkompetens och övergrepp. Många har under årens lopp låtit sig gripas av berättelsen om den lille bonden som inte får använda sin mark till nästan någonting, som inte får betalt fast de rika får och för vilken omständigheterna ständigt skiftar beroende på humöret hos en maktfullkomlig myndighet.

Det betyder inte att berättelsen är sann eller hel. Går man lugnt och stilla genom de papper som finns, de förhandlingar som förts och de avtal som slutits ser man de ovedersägliga spåren av försök efter försök att väga olika intressen mot varann och begrava konflikten.
Till slut träder också den mindre smickrande berättelsen fram, av fejden som inte får läggas till ro, av avundsjuka och missunnsamhet som förs vidare till nästa generation, av girighet som kräver konflikt för att få näring och hållas vid liv.

Det är ingen vacker syn. Kunde man hoppas att tingsrättens dom, som rimligen måste bli fällande, kunde leda till insikten att det är en fejd man inte ska hålla vid liv och förgifta ytterligare en generation med?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax