SÖK
MENY
EU förtjänar priset – men inte i år
Grattis, du är nu en nobelpristagare. En sak bara: det borde du inte vara.
När Nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jagland i fredags avslöjade att årets fredspris tilldelas den Europeiska Unionen var det en och annan som höjde på ögonbrynen.
Inte så att EU inte är en värdig mottagare av priset. Själva grunden för unionen när den en gång bildades var att göra medlemsländerna så ekonomiskt beroende av varandra att själva tanken på krig mellan de länder som slitit sönder den europeiska kontinenten med gevär, kanoner och svärd i århundraden skulle vara så avlägsen att tanken aldrig mer skulle finnas. Det har EU lyckats med.
Den period av fred som kol- och stålunionen, EG och sedermera EU stått som garant för har varit den fredligaste genom tiderna. Fredsprojektet har lyckats, och det gör EU till en högst värdig mottagare av Nobels fredspris.
Den norska Nobelkommitténs tajming lämnar dock en hel del att önska. Varför har inte EU fått priset tidigare? Varför vänta med att dela ut priset till dagarna efter att grekiska demonstranter paraderat på gatorna med armarna resta i den gest Europa kommit att avsky mest det senaste århundradet, klädda i gamla nazistuniformer därtill? Varför vänta till en tid då fascism och nynazism åter slagit sina klor i många av medlemsländerna?
Måhända vill kommittén dra sitt strå till stacken för att hålla ihop unionen, men att tilldela EU priset just nu känns lika misstajmat som när samma kommitté delade ut samma pris till Barack Obama mindre än ett år efter att han tillträtt som president i USA.
Nobelpriset är ett viktigt pris, ett som ger eko över hela världen. Alfred Nobels namn och pris är känt över hela planeten som ett som premierar de bästa hjärnorna, de med störst hjärta och störst talang och ställer dem till mänsklighetens tjänst. Det är, kort sagt, ett pris vars rykte måste upprätthållas.
När kommittén envisas med att visa så dålig bollkänsla som den gjort flera gånger de senaste åren devalveras också prisets storhet. Om det fortsätter kommer värdet av priset, dess obestridliga symbolvärde som ett pris som för mänskligheten framåt mot något bättre, devalveras.
När priset delas ut till någon av hövdingarna från Bryssel blir det ett ”jasså”, sedan faller det snabbt i glömska. Om priset i stället hade gått till en person eller organisation som i går, i dag och i morgon kämpar och åstadkommer fred och förbättring i världen hade prisets värde stigit. Minns Nelson Mandela, minns Moder Teresa.
Nu känns det som att Nobelkommittén hellre försöker att spela en politisk roll i stora sammanhang än att se till att priset står för världsförbättring.
EU hade varit en värdig pristagare om organisationen fått priset tidigare, och kommer säkert att bli det igen. Men i den mest omskakande tid av rasism, förföljelse av minoriteter och instiftande av frihets- och rättighetsinskränkande lagar i medlemsländernas framstår priset mest som ett hån mot alla de som drabbas av allt annat än fred och förbättring i Europa.
Alfred Nobels minne förtjänar bättre.
