DELA
© Nya Åland

En ynklig dag för åländsk politik

Är det bra nu?
Barbro Sundback (S) är avpolletterad som ÅHS-ordförande, dels av egen förskyllan, men till största delen för att grabbarna hon sårat i politiken nu såg chansen att ge tillbaka. Sällan har den engelska termen ”payback” känt så aktuell i åländsk politik.
Som det hela utvecklades fanns det för lantrådet Gunell inget annat att göra än att låta Sundback stiga åt sidan. Den fortsatta kritiken från läkarhåll, kraven från Centern, kraven från Moderaterna, alla de tunga politiker som Sundback låtit sina vassa tunga snärta, var ute efter blod, och det handlade i slutändan inte alls om att försöka hitta bästa möjliga lösning för ÅHS, utan att bli av med Barbro Sundback.
Det var konsekvensen av Barbro Sundbacks eget agerande, naturligtvis, men också av den extremt utsatta position som kvinnor med makt befinner sig i. Ingen faller så tungt eller attackeras så hårt som en kvinna som bryter mot normen. Speciellt om hon inte är beredd att ödmjuka sig.

Behövs månne exempel?
I sak har Barbro Sundback inte gjort något annat än att på ett fult sätt ge uttryck för den policy som styrelsen och ÅHS under Peter Rasks tid som hälso- och sjukvårdschef, tidigare med Torbjörn Björkman (Lib) som ordförande, under hela perioden med Roger Jansson (M) som vice ordförande, arbetat efter.
Den som hårdast försvarade Peter Rask och hans juristfakturor, intill regeringskris, var Roger Jansson. Hela processen med nyrekrytering av hälso- och sjukvårdschef (Katarina Dahlman) och chefläkare (Jaana Lignell) har letts av Barbro Sundback, och markerat en klar kursändring i förhållande till personalen. I riktning mot större medbestämmande och en helt annan ledarstil.

Det finns styrelsemedlemmar i ÅHS, bland andra Obundna Cita Nylund, som förmått se bortom blodvittringen. Hon skriver på Facebook: ”Media och de personer som vet att använda sig av dem för egna syften, ska också titta sig i spegeln idag”.
Detta var ingen vacker dag för åländsk politik, varken för regeringspartierna eller oppositionen.

Ett annat exempel på hur manliga och kvinnliga politiker döms olika är moderaten Robert Liewendahl, som dömdes för grovt rattfylleri, men där partiordförande Johan Ehn bara en dag senare meddelade att Liewendahl visst kan sitta kvar på sina politiska uppdrag, och att partiet inte dömer honom.
Hur hade det funkat för Sundback? Och varför är det synd om Liewendahl för de stygga medierna skriver om honom (de enda offentliga reaktioner man sett på det finns på sociala medier, alla medkännande), men inte om Barbro Sundback?

Allt som allt har ÅHS nu tappat en väl insatt och duktig ordförande. Hon har förvisso felat, men står verkligen den politiska konsekvensen i relation till brottet? Och är detta det bästa för ÅHS?
Låt oss hoppas att den socialdemokrat som efterträder Barbro Sundback har henne att hålla i handen.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax