DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

Berättelsens återkomst

Man brukar säga att under slutet av 1900-talet, med början vid första världskriget, kollapsade västvärldens stora berättelser. Kyrkan förlorade makt och sanningsmonopol.

Istället för att inlemma sig i en överordnad berättelse, ville människan skapa sig själv och sina egna berättelser.

Nu talar allt fler tänkare om berättelsens återkomst, intresset för släktforskning och historia är ett uttryck för detta, liksom en nyandlig nyfikenhet. Sekulariseringen i västvärlden har ändå gått väldigt långt och många känner idag inte till den kristna kyrkans tradition som på många sätt färgat vår kultur och vårt samhälle.

Den pensionerade biskopen och författaren Martin Lönnebo har formulerat sina farhågor på detta sätt: ”Jag fruktar en framtid med rädda och ovisa sekter och ett andligt hemlöst folk. Jag räds tomheten för de många och instängdheten för de få”

Påsken i vårt sekulariserade samhälle är en mycket omtyckt högtid. Den är kravlös, inte behängd med lika mycket traditioner och plikter som julen är. Påsken innebär för många några lediga dagar i njutningsfull samvaro med god mat.

Påsken inleder våren som vi nordbor så innerligt längtar efter. Mat- och inredningstidningarna fylls av skira blomster, fjuniga fjädrar och milda pastellfärger.

För kristenheten är högtiden en av de viktigaste och inte alls lika mild och pastellig. Påsken är på liv och död gestaltad i skarpa kontraster. Från palmsöndagens hosiannakörer till skärtorsdagens nattvardsfirande, långfredagens försoningsoffer och påskdagens jubel och förundran över den tomma graven. Utan påsk, ingen kristendom. Livet segrar över döden. Hoppet segrar över sorg och förtvivlan.

Vän av ordning och rationellt tänkande säger att det är barnsligt att tro på Kristi uppståndelse. Det är vuxensagor för alla som är rädda för döden. Det är vackra ord för drömmare. Materialismen regerar. Människan består av kött och blod och när människan dör så blir allt svart.

För varje rationellt tänkande och intellektuell människa är uppståndelsen från det döda en provokation.

Hela kyrkans grund vilar på uppståndelsetron. Utan uppståndelsen var Jesus på sin höjd en klok man med radikala, revolutionära tankar om människors lika rätt, om solidaritet, om värnande om svaga, sjuka, marginaliserade. En skicklig retoriker, en vis och anmärkningsvärd människa som sade och gjorde märkliga saker.

Fast varför skulle så många människor ha gått i döden för en klok filosofs skull? Varför skulle Jesu lärjungar offrat liv och hälsa om de själv rövat bort kroppen?

Det går att polemisera, diskutera, argumentera i all evighet om detta, utan att nån blir klokare. För det handlar om tro.

För många människor är tron trots allt något levande och starkt, inte begravt i kyrkohistoriens damm eller söndagsskoleglansbildernas glitter, ett hopp som utmanar människor att gå över sin bekvämlighetszon, att hjälpa andra, att strunta i hån och löje.

Våra gemensamma berättelser bär en enorm styrka, oberoende om vi tror på dem eller inte. I dem kan vi känna igen oss, hitta handlingsmodeller, bevara ett framtidshopp.

Är det någon vits att plastbanta om allt ändå går åt helvete? Det är frågor som ställs i påskberättelsen, enligt vissa är den ”The Greatest Story Ever Told”.