DELA
© Nya Åland

Barnhemsutredning ger offren upprättelse

De åländska barnhemsbarnen ska äntligen få upprättelse i form av en utredning om samhällsvården på Åland 1950-70.
Vad är en ursäkt bra för?
Varför måste man utreda det man redan vet – att barnen som växte upp på Stiftelsen Hemmet i Lemland 1950-70 for illa?
Ska samhället kompensera dessa vuxna människor för att de hade en jobbig barndom? Blir det inte väldigt många i så fall?

Dessa frågor, och många fler, kan man ställa sig med anledning både av den svenska Upprättelseutredningen och den utredning som efter beslut i landskapsregeringen ska göras kring de åländska barnhemsbarnen.
Enligt Upprättelseutredningens förslag ska samhället erkänna, be om ursäkt och i vissa fall kompensera de barn som kom till skada av den enkla orsaken att samhället åtagit sig, i vissa fall tilltvingat sig ansvaret för barnen, men i stället utsatte dem för vanvård, misshandel och övergrepp.

På Åland har kravet på upprättelse främst drivits av Krister Lumme, uppväxt på Stiftelsen Hemmet, numera bosatt i Sverige. Han förklarar, mycket enkelt och tydligt, varför en utredning behövs: ”Det är viktigt för varje individ att få veta sådant som rör ens egen person. Jag vet ingenting.”
Att ingenting veta om sin barndom, och att bära på minnen av sig själv som utstött, värdelös, skitig och fattig är tungt.
Ännu värre är det om den som hade ansvaret för dig som barn, staten, barnhemmet, föreståndaren, fostraren, inte bryr sig eller ens erkänner att något har hänt som skadade dig.

Varje vuxen människa måste överleva sin barndom och gå vidare, men vi bär alla inom oss det barn vi en gång var. Ibland är det barnet som reagerar inuti den vuxna, och det är barnets lidande som måste ses och erkännas för att den vuxna ska kunna gå vidare med de sår livet ger oss alla, även den mest lyckligt lottade.
Socialminister Katrin Sjögren (Lib) menar att beslutet om en utredning har med anständighet att göra, och att det är dags att erkänna att övergrepp förekommit även på Åland.
Vackert så.

När tidigare landskapsregeringar sagt nej till en utredning har man dels inte insett allvaret i frågan, dels oroat sig för eventuella ersättningskrav. Poängen i det hela är inte pengarna. Det är trots allt en relativt sett väldigt liten grupp människor som efter denna långa tid kan påvisa så allvarliga övergrepp att det skulle berättiga till översättning.
Det viktiga är att samhället, när det agerar förälder, måste ta på sig förälderns ansvar och erkänna sina misstag och be om ursäkt för dem.

Inte för att det skulle finnas en kollektiv skuld på samhället som aldrig går att tvätta bort, utan för att offren för alla missförhållandena ska slippa den. Precis som när det gäller våldtäktsoffer var barn som i samhällets vård for illa maktlösa inför en auktoritet, och oskyldiga till det som drabbade dem, men de har ändå fått bära på skammen och skulden hela sina liv.

Det är ingen stor sak att en gång för alla reda ut detta, och en gång för alla slå fast att det var fel och fult. Och om en ekonomisk kompensation blir aktuell så är det för att den är rimlig och rättvis, inte för att tidigare barnhemsbarn är giriga.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax