DELA
© Nya Åland

Åländskt näringsliv bör lära av kulturens kreativitet

Så har Magnus-Maria spelat färdigt på Åland, för närapå fulla hus, till stående ovationer och översvallande recensioner i öster och väster.
Så har Ålands första Pride-festival avhållits, och Pride-paraden triumferande tågat genom stan med över tusen ålänningar som ville manifestera sitt stöd för ett öppet och fördomsfritt Åland.
Så har Sjödagarna dansats ut i natten, med den alldeles osannolikt vackra inramningen av bryggor, bodar och båtar.

Dessa tre evenemang har något gemensamt, som de förvisso delar med mycket annat som får Sommaråland att svämma över av aktiviteter.
Passion. Lust. Känsla för något som man vill ägna tid åt, som man brinner för, som man inte måste göra för att överleva.

Här finns, i alla de tre ovannämnda fallen, något som skaver lite, som gnager mot det etablerade och kommersiella.
Minns hur många strider som utkämpades när skötbåtsföreningen började etablera båtbyggandet i Sjökvarteret, hur det var för fult för att ligga där det låg och hur brädhögarna skulle ligga och skräpa.
Minns passionen för själva hantverket och båtarna, det som drev fram en verksamhet som i dag känns som en helt självklar del av Mariehamn, men som inte alls var det från början, i sin bortvändhet från det lönsamma och kommersiellt nyttiga.

Att alls ta sig för att finansiera och sätta upp en nyskriven opera med namnkunnig regissör, orkester, hela faderullan, känns redan i detta korta perspektiv som en märkvärdig bedrift av en liten kulturförening som Katrina.
Än mer att det blev något så ifrågasättande och nytt som Magnus-Maria.

Och att lite på en höft organisera en Pride-festival som fick ett sådant kolossalt folkligt stöd i denna (i ärlighetens namn) lilla småstad, och dessutom faktiskt borra på djupet i många svåra frågor som inte är självklara för någon, oberoende av sexuell identitet, är imponerande.

I alla tre fallen har den där passionen släppt lös en kreativitet och en nyfikenhet som är den verkliga bristvaran i dagens samhälle.
Det finns massor av människor i dag som kan göra hemsidor och lägga upp banderoller och bygga och dona, men väldigt få med viljan och energin att skapa nytt, och att ha en vision om hur man vill ha det.
Viljan till förändring, lusten till förändring är vad som håller ett samhälle levande, och den lusten finns i dag till stor del inom den tredje sektorn, inom kulturlivet, delvis inom idrotten, men alltmer sällan i våra ledande företag, eller i politiken.

Det är inte hur man ska göra saker, utan vad man vill göra som är problemet. Dessutom handlar det om hur mycket av sig själv man är villig att satsa, och om kulturen och den tredje sektorns förmåga att jobba i projekt snarare än med ett avkastningsperspektiv som gör att energin förr eller senare falnar.

Kanske vore det så småningom dags för ett näringslivs-seminarium som handlar om vad företag kan lära av föreningar och illa betalda kulturarbetare
Fram för mer kreativitet, obekväma frågor och galenskaper!

Nina Fellman