DELA
© Nya Åland

Storartad satsning på Evita

Den internordiska premiären på ”Evita” har medverkande från tre nordiska länder utom Danmark. Också två ålänningar finns med, Thérése Karlsson och Leonarde Brändström.


Föreställningen ställer stora krav på besättningen beträffande kvalitet och detta uppfylls med glans. Genom att teatern är liten mätt med musikalmått är dansgruppens storlek anpassad till detta. Koreografen Igor Barberic hade drillat dem till en imponerande prestation både beträffande dans och mimik.


Från hjärtat
Kapellmästaren Jussi Vahvaselkä har tagit upp latinoversionen från uppsättningen på West End 2006 och arrangerat den för åtta musiker som verkligen fick musiken att utstråla argentinsk livsglädje. Också Jonas Eskilsson sjöng sin tango på äkta latinskt sätt och med kroppsspråk á la corazon (hjärta). Scenografen Ellen Cairns hade skickligt utnyttjat scenutrymmet både vertikalt och horisontalt, vilket förstärktes av Palle Palmés illusoriska ljuseffekter. Cairns hade också planerat dräkterna som understryker skillnaderna mellan överklassen och folket; medelklassen i Latinamerika är ganska obetydlig. Karnevalsmaskerna i inledningen förde dock mina tankar till Venedig%u2026 Överhuvudtaget är det svårt att säga vad som är bäst i det ovansagda eftersom allt samspelar förträffligt.


”En diamant”
Regissören Georg Malvius jämför Evita Perón med en diamant som fångar ljuset och reflekterar det och som samtidigt är hård. Birthe Wingrens tolkning av Evita har mycket av detta. Hon är en järnhård opportunist. Samtidigt förstår man att det beror på hennes dubiösa bakgrund: hon försöker med alla medel visa att hon är något mer. Samtidigt har hon en dragning åt det enkla folket, med dem kan hon vara sig själv. Under den fatala sjukdomen är det bara viljan till ytterligare framgångar som håller henne uppe. Det enda som slutligen får henne på knä är vissheten om att döden är nära. Birthe Wingren tolkar sin hittills största musikalroll både mänskligt och musikaliskt helt trovärdigt. Slutscenen där hon ligger totalt ensam i sin sjuksäng är mycket effektfull.
Som Evitas man gör Sören Lillkung Juan Perón till en blekare och betydligt mera formbar personlighet som också kan älska. Mot slutet växer han därför till den psykiskt starkare av de två. Lillkungs sångförmåga är välkänd i Finland och hans rolltolkning manifesterar sig bäst i de större sångpartierna.
Johan Ringströms Che (Guevara) är som en berättare ur Shakespeares dramer. Med den riktige Che fann jag få likheter men texten ger knappast tillfälle till det. Ringström gör en strong prestation, inte minst sångligt. Ett stort glädjeämne är också Thérése Karlsson vars tolkning av Juan Peróns utkörda älskarinna är gripande, inte minst sångligt. Hennes ljusa sopran är ytterst behaglig att lyssna till.


Vår tid Léhar
ÅST har gjort en storsatsning som lönade sig. Av allt att döma blir ”Evita” en riktig långkörare. Musikalen är ju Andrew Lloyd Webbers skapelse till text av Tim Rice. Webber kan kallas vår tids Franz Léhar om man ser till framgångarna. Det är ju sist och slutligen musiken som avgör i sammanhanget men utförandet måste vara högklassigt för att allt ska fungera. Det gör det i denna föreställning.


ANITA JAKOBSSON