Fantasy light är inte fy skam
bio
”Eragon”
Bio Savoy fredag–torsdag 19.30. Äventyr med Ed Speleers, Jeremy Irons, John Malkovich m.fl. Regi: Stefen Fangmeier. Längd 1.44. F-11.
FYRA STJÄRNOR
Det här trevliga fantasyäventyret går inte på djupet. Mest fantastiskt är nog att den amerikanske författaren Christopher Paolini nätt och jämnt hade nått mopedåldern när han skrev den första delen i trilogin om Luke Skywal%u2026 förlåt, Eragon.
Montessori-mamman och hippiepappan läste manuskriptet, gav ut boken på eget förlag och skjutsade grabben från skola till skola på en föreläsningsserie. Ett riktigt förlag hakade på, Letterman intervjuade och Eragon gick in som etta på New York Times bestsellerlista.
Och här är den oundvikliga filmatiseringen om en hygglig grabb som räddar ett förtryckt folk.
Eragon utmanar envåldshärskaren Galbatorix med ungdomlig iver och en datoranimerad kvinnlig drake. Han har sin egen version av det som Star Wars-folk kallar ”the force” – talangen att göra litet övernaturliga saker när det behövs. Han måste bara öva upp den förmågan först, under ledning av en barsk mentor (Jeremy Irons).
Några av trollformlerna som Eragon använder är tydligen norskt bokmål och hans by ser ut som ett påkostat medeltida lajvspel.
Oslipad charm
Fast man har sett eller läst allt det här förut så har Eragon en egen och litet oslipad charm, som en Hammerfall-video.
Litet billigt känns det att filmen inleds med en myndig berättarröst som sammanfattar allt som åskådaren bör veta. Men bara den storyn lär räcka till för två prequels när tiden är mogen.
Nu gäller det att bereda vägen för Eragon 2 och 3. Hans bäste vän ger sig ut skogarna för att bli frihetskämpe utan att synas i resten av filmen, och en storytråd om en försvunnen mor knyts aldrig ihop.
Det här är ett långsiktigt franchisebygge, inte en saga med början och slut. Det som erbjuds i den här förrätten är gott humör, datorspelsliknande stridsscener och flygturer, en nästan hypnotiskt gullig drakunge och en gripande dödsscen.
Och förstås kräver marknadskrafterna att förtrollningen bryts på slutet med en skitballad av Avril Lavigne.
