DELA
© Nya Åland

Anders Lundin blir intim

Anders Lundin är möjligen den första och sista allsångsledaren på Skansen som inspirerats av Talking Heads.
Nu gör han egen musik i det mindre formatet.
Finns det ett liv efter Allsång på Skansen, Anders Lundin?
– Jag hoppas det.

Det skrevs mycket om ”fiaskon” på allsången i somras. Men när man såg på tv var allt precis som vanligt.
– Det där var en dramaturgi som kvällstidningarna skapade. Jag kände mig mer avspänd än någonsin men kvällstidningarna skall sälja lösnummer och då blir man kanonmat. Jag försökte låta bli att läsa men folk runtomkring mig var väldigt informativa och sade ”du skall inte bry dig om vad de skriver”.

Det blir tvära kast mellan krogshowen REA på Hamburger Börs och en intima visor.
– På Hamburger Börs skall det vara roligt. Men visprojektet vill jag närma mig något som inte är lika tillspetsat. Det finns dagdrömmar och tankar som fascinerar mig. Jag fångar några sådana historier som jag berättar mellan låtarna, och så får de en ny mening.

Din skiva ”Buckliga ord, knyckliga låtar” finns på Spotify. Är det du som fixat det?
– Jag har ingen aning om hur det går till. Jag har ett management som sköter det.
Hur går skivförsäljningen?
– Den är inte på Abbanivå. Om fyrtionio personer köper plattan och hälften av dem lyssnar på den och gillar den så är jag tacksam. Det är som att måla en tavla som hänger hemma hos folk. Den finaste komplimangen är om någon av mina låtar spelas på bröllop eller begravningar.

Har du gjort någon sådan låt?
– Visst, ”Håll i min hand”.

Vilken låt var soundtracket på ditt bröllop?
Antonio Carlos Jobims ”Águas de Março”. Den var viktig för mig av flera orsaker. En gång i tiden när jag behövde tröst tyckte min kompis, jazzsångerskan Rigmor Gustafsson, att jag skulle lyssna på den. Jag översatte den åt henne. Och sedan hade jag den med i en show på Mosebacke. En av körtjejerna hette Kerstin. I dag är vi gifta.

Vackert. Var fick du inspirationen till ”Buckliga ord, knyckliga låtar”?
– Jag hade närmat mig visan. Först upptäckte jag Birger Sjöberg och hans broderade språk. Sedan lyssnade jag på Evert Taubes fantastiska berättelser, och såg Dan Anderssons dystra barrskogslandskap framför mig. Ett fantastiskt vemod. Och så har jag läst Gustaf Fröding. Det finns något burleskt och svart som jag också hört i Little Feat-sångaren Lowell Georges låtar.

Det var en oväntad koppling.
– Birger Sjöberg och Lowell George hade samma förhållande till visan. De började med de vanliga tre eller fem ackorden, men varje gång de kom igen var det något som hänt. Jag vill att det skall röra sig omärkligt på samma sätt i min musik.

Hur upptäckte du Little Feat?
– De är ju musikerfavoriter. Jag bodde ihop med en trummis som hade en massa av deras plattor liggande överallt. Han försökte översätta deras låtar och det blev en väldigt udda samling ord som inte liknade någonting annat. Där någonstans blev det en förändring i mitt eget textletande också. Jag försökte också få in ord som inte riktigt passade någonstans.

Andra inspirationskällor?
David Byrne. Det finns en skärva av vansinne i allt som han gjorde med Talking Heads och som soloartist. Jag har gjort några barnskivor som är oerhört inspirerade av Talking Heads. I en av låtarna vände vi på basgången i deras låt ”Once in a lifetime”.

Har du träffat Byrne?
– När han ställde ut i Stockholm gick jag dit med en skiva och tänkte överräcka den till honom. Men jag vågade inte. När jag och min fru gick därifrån var jag så ledsen att hon sade ”nu får du skärpa dig”. Så vi gick tillbaka till salongen och så stod jag i ett hörn tills han råkade komma förbi. Jag sade några fåniga ord om utställningen och så tog jag fram skivan. Han såg skeptisk ut. ”It’s a children’s record”, sade jag. Då log han faktiskt. Den hamnade säkert längst ner i hans väska, men han fick den i alla fall.

Finns det bildbevis?
– Min fru tog en bild. Hon var också nervös så det är det suddigaste fotot i våra album.

Vet du vad du skall göra om ett år?
– Nej. Just nu känns REA väldigt spännande. Jag är otroligt fascinerad av att det fortfarande pågår efter elva år. Ibland känner jag att det vore skönt med ett fast jobb. Men vem har egentligen ett sånt nuförtiden? Rätt som det är säljs Volvo till Kina och sedan vet ingen hur det går med jobben i Sverige.

Patrik Dahlblom