DELA
© Nya Åland

När Hindersböle blev ”Lilla Finland”

MARIEHAMN 150.Om Hindersböte, den nya stadsdel som också kom att kallas Lilla Finland, skriver Folke Wickström och Jerker Örjans i den här artikeln – den nionde – i serien om Mariehamn som blir 150 år 2011. Artiklarna i serien kan läsas både på Nyan hemsida och på stadens hemsida och författarna tar gärna emot kommentarer och kompletteringar. På temat Hindersböle kommer Christina Remmer senare att skriva om enstaka hemmanet Hindersböles historia.
Vi cyklade ut till Hindersböle på morgonen den 16 april 2008, dagen efter att vi gett publicitet åt vår avsikt att skriva en bok om Mariehamn. Vi hade med oss en historisk karta som visar den väg som i gamla tider ledde från Övernäs – det blivande Mariehamn – via Hindersböle till sockenkyrkan i Jomala. Och den vägen finns fortfarande kvar, om också med flere avbrott. Det är inte svårt att hitta gator i dagens Mariehamn som djupt under asfalten dväljer grus som en gång lades på den gamla kyrkvägen: Grindmattesvägen i Strandnäs, Johannebovägen och en del av Mellangårdsvägen i Johannebo och Hindersbölevägen och Blomstervägen i Hindersböle. Långt senare fick vi veta att fortsättningen, Norrbölevägen, fortfarande i folkmun går under namnet Kyrkvägen.

Vi orienterade enligt den gamla kartan och kom fram till Blåsippsgränd. Här, vid Nr 3, mitt i villaområdet, låg Hindersböle gård, manngårdsbyggnaden i det enstakahemman som gett namn åt denna del av vår stad. När Hindersböle inkorporerades i Mariehamn 1961 hade manngårdsbyggnaden rivits och ersatts av ett enkelt 1950-tals hus. Framför det stannade vi upp och bredde ut våra kartor. Länge behövde vi inte stå ensamma.
Den första som kom åkande längs vägen och stannade var en pensionerad sjökapten, Hans Karlsson. Han berättade att hans familj hade byggt i grannskapet 1948, som en av de allra första i ett landskap av åkrar, ängar och skog. Han tog oss till en liten husgrund i närheten, i den smala korridoren av skog mellan Blomstervägen och Örtvägen. Här arbetade en ensam garvare ännu på 1950-talet och rester av brunnen där han sköljde sina hudar finns fortfarande kvar.

Även forskare är betjänta av tur. Riktiga lyckokast är sällsynta men inträffar: Den nästa som anslöt sig till vår lilla grupp var också han pensionerad sjökapten och gammal Hindersbölebo, Lars Mäki. Han kunde berätta hur hans farmors föräldrar, Anna och Samuli Mäki, vallade sina 13 kor från Hammarland till Hindersböle gård. Familjen Mäki kom till Åland från Tammerforstrakten 1899, först till Kumlinge som prästgårdsarrendatorer och senare till Hammarlands prästgård. Mäkis gjorde väl ifrån sig. Med pengarna insydda i paletån skall Samuel, som han nu kallade sig, ha farit till Åbo och köpt hemmanet Hindersböle 1925. Den utveckling som nu tog vid är intimt förknippad med familjen Mäki. Av Anna och Samuel Mäkis åtta barn är det Väinö, Kalle, Selma och i synnerhet Hulda som satt sin prägel på Hindersböle.
Av sin far köpte äldsta sonen Väinö 1929 huvudparten av gården, nämligen de åkrar och skogar som begränsas av Slemmern i Söder, Askuddsvägen och Blomstervägen i väster och Västerkalmare i Öster. I norr gränsade Väinös mark mot dåvarande Dalkarby, i dag den nya stadsdelen Österbacka. Rävskinnen stod högt i kurs åren före andra världskriget. Väinö sålde mark för tre rävfarmer öster om Askuddsvägen: Sandås, Treans rävfarm och Askudden, den sistnämnda söder om dagens Lemlandsvägen. Två av farmerna ägdes av Zaida och Verner Söderlund, mera kända i Mariehamnshistorien som åkeri-, biograf- och mjölkbutiksägare vid Torggatan 2. Sandås upphörde som rävfarm när Verner Söderlund dog 1951, men dagens växthus på samma fastighet drivs av tredje generationen Söderlund.

Den växande staden Mariehamn gav mervärde åt kringliggande områden. Hindersböle var inget undantag. När Mäkis köpte hemmanet 1925 hade det redan gått genom flere mellanhänder och flera skulle komma – inte alltid under eget namn – uppenbarligen i spekulationssyfte. När Väinö hamnar i ekonomiskt trångmål under kriget hamnar också hans mark i spekulanternas händer. Tre redare träder till. De har muskler att hålla ut tills inkorporeringen och säljer till staden. Även med beaktande av penningvärdesförsämringen kan de njuta frukten av en 550 procent stor värdeökning.
Kalle Mäki äger och bebor fastigheten Sjögård väster om Askuddsvägen, mellan Slemmerns strand i söder och Hindersbölevägen i norr. Systrarna Selma och Hulda har redan 1929 köpt den nordvästra delen av Hindersböle väster om Blomstervägen. Gränsen mellan Selmas mark i väster och Huldas i öster gick mellan Högbackagatan och Ljungvägen. De tre syskonen blir småbrukare, var och en för sig. Hulda har minst jord, men hon hittar en annan födkrok, hon blir fastighetsförsäljare. Under tioårsperioden från 1945 till 1956 säljer Hulda Mäki ett fyrtiotal fastigheter, i praktiken hela sin jord, och skapar mellan Högbackagatan och Blomstervägen ett litet stadsliknande samhälle som skulle bli välkänt över hela Åland: Lilla Finland.
Hulda var ogift och barnlös. Man minns henne som en mycket barnkär kvinna och systern Selmas barnbarn Sven Olof och Lasse Mäki talar om henne med värme. Det fanns alltid något gott att få hos Hulda på ”Berggård” och på Huldas pakethållare kunde man få åka till stan och titta på Zorro – det var hennes favorit på bio. Berggård, som låg vid Blomstervägen 20 brann 2008.

Till Berggård kom också tomtköparna. Att man sökte sig till Hulda hade säkert med pengar att göra, hennes tomter kostade häften av tomterna i Johannebo, men det fanns också andra orsaker: Man sökte sig till sina gelikar. I Hindersböle kunde man tala finska. Det första året Hulda säljer hittar man bland tomtnamnen Lehto, Nummela, Takala och Jukola. Proceduren var dessutom enkel. När Einar Helén från Kimito besökte Berggård i tomtaffärer bad Hulda honom gå och stega upp så mycket han ville ha, ”bakom Santos bastu”. (Santeri Salminens bastu låg vid Solvändan 11)
I Jomala fanns ingen plan för byggandet, men lantmätare Bertel Fagerlund höll ordning och såg till att alla fick körväg. På Huldas mark hade han tänkt att vägarna skulle dras i öst-västlig riktning och lämnade rum mellan tomterna. Stadens planerare tyckte emellertid annorlunda, gatorna skulle gå i nord-sydlig riktning. Kvar av den ursprungliga planen är flere trevliga promenadstråk genom området, Bertel Fagerlunds fingeravtryck.

Den sista som anslöt sig till vårt sällskap på Blåsippsgränd var den flanerande juristen Gunnar Jansson med hund. Han kunde berätta hur han som nyinflyttad första gången fick se en vuxen sova utomhus mitt på dagen. Det skulle han vänja sig vid. I dag ligger det dock ett romantiskt skimmer över livet i Hindersböle under 1940- och 50-talet. Bland tomtköparna hittar man sjömanshustrur och sjömän – en eldare och en kock, men inga sjökaptener och maskinchefer – stenarbetare, rörmåkare, timmermän, skräddare, byggnadsarbetare, ja till och med en gårdfarihandlare, Aarno Kuukka. Som nyblivna mariehamnare 1961 kunde de till sina titlar lägga gårdsägare, genom tiderna en hedervärd titel i staden.
Många av de ursprungliga familjerna som byggde här har blivit Hindersböle trogna och påminner gärna om att detta en gång kallades Lilla Finland. Juristen talar om Hindersböle som juvelen i stadsvapnets krona. Hulda, som hade egna smeknamn på barnen, kallade honom ”Viisas poika”, Kloka pojken. Men när han blev riksdagsman var hon inte längre med. Hulda Mäki dog i december 1956.

Det var huvudsakligen Hulda Mäki som sålde mark för bostadsbyggande. Hon och lantmätare Bertel Fagerlund kan kallas Hindersböles stadsbyggare. Vi tycker att hon borde ihågkommas vid namngivningen i stadsdelen. Parkområdet väster om Blomstervägen kunde bli Hulda Mäkis park. Ängen norr om Lemlandsvägen har inget namn, kanske att den kunde heta Lilla Finland, ett fint namn på en sportplan.

FOLKE WICKSTRÖM

folke.wickstrom@aland.net

JERKER ÖRJANS

j.r.orjans@aland.net