DELA
© Nya Åland

Människans ensamhet i blå toner

Då Guy Frisk visar oljemålningar på Galleri Skarpans visar han ett hopplock av flera decennier konst.
Han blickar redan mot nästa utställning, och är samtidigt kritiskt mot möjligheterna att arbeta som konstnär.
– Det där med kuratorer är ett otyg.
Utställningen på Galleri Skarpans är ett ihopplock av fyrtio år.
– Jag har målat i 65 år, sedan 1950 har jag målat alla dagar. Då jag jobbade som bildkonstlärare målade jag på nätterna.
Utställningen är inte kronologisk.
– Det är inte så lätt att plocka ut 25 verk till en enda utställning då man som jag har 1 400 tavlor att välja mellan.
För några år sedan visade han närmare 200 tavlor i en stor utställning i Etseri.
– Jag vet hur min utveckling har sett ut, nu är jag nyfiken på slutet. För det är ofrånkomligt att jag börjar befinna mig på slutrakan av mitt målande. Jag alltid sagt att det sista jag ska göra är att slå penseln i golvet.
Precis som i början av målarkarriären handlar slutet också om människor.
– Det har alltid handlat om människor och individer, särskilt den ensamma människan har intresserat mig. Människan har förvandlats till brickor i ett politiskt spel, och den ensamma människan glöms bort.

Han har erbjudit landskapet Åland hela sitt kvarlåtenskap: alla tavlor, huset och marken.
– Jag tänker att det kanske kunde bli en slags sevärdhet i Lumparland, men Åland vågar inte bestämma sig. Det är förstås en fråga om man har råd att sköta allt.
Frisk är kritisk gentemot dagens konstliv.
– Alla gör likadana grejer och sneglar på varandra. Man måste vara sig själv för att det ska bli bra.
Särskilt vänder han sig med systemet att många utställningar har kuratorer som utser vem som ska vara med och vad som ska visas.
– Det är galet att någon annan än konstnären bestämmer vad som ska ingå i utställningen. Jag vet många äldre konstnärer som inte längre vill ställa ut. Den fria konsten finns inte längre.
Läs mer i papperstidningen!

Karin Erlandsson