DELA
© Nya Åland

Katten – en krigsförklaring

Av någon orsak påminde det om en sitcom.
Katten hade smitit ut på den avlånga innergården som vi delar med två andra fastigheter i vårt kvarter på Södermalm.
Där lekte hon en bakvänd katt och råtta-lek och sprang längre bort så fort jag trodde att jag skulle fånga henne. En dam i grannhuset betraktade jakten. Hon hade själv haft katt en gång i tiden, vi utbytte erfarenheter och solen sken.
Idyllen stördes av en annan kvinna som skippade artigheterna och undrade om mina husdjur hade varit inne på hennes bostadsrättsförenings gård.
Tonfallet tydde på att det var en retorisk fråga, men jag kunde inte annat än svara ja.
Jag fick veta att föreningen hade ”bestämt” att det inte skulle få finnas husdjur på gården, varken lösa eller kopplade. Den vänliga damen som gillade katter ger mig säkert flankstöd, tänkte jag. Men när jag vände mig om var hon som uppslukad av jorden.
Jag fångade min burma och vi drog oss tillbaka med svansen mellan benen.

Konflikträdd som jag är bestämde jag mig för att inte släppa ut katterna igen.
Men min sambo brydde sig inte och när hon gick ut med cornish rexen i koppel någon månad senare ville den absolut in på granngården. Där mötte hon en trevlig karl som verkade vara kattvän han med. Tills han återvände och aningen skamset förklarade att hans förening inte tillåter djur på sin gård.
Kvinnan i grannhuset måste ägna all sin tid åt att likt en nordkoreansk gränsvakt bevaka gården från sitt fönster.
Vi gjorde det enda raka – vi gnällde uppgivet för en vän som råkar bor i det tredje huset på gården. Några veckor senare ville hennes barn leka i den stora sandlådan på granngården. Och vem kommer då farandes om inte gränsvakten, som säger något om att barn kan förstöra rabatter och kanske sandlådan också?
Vår vän gav henne ett råd – om hon inte klarar av att se en levande innergård mitt i en storstad kanske hon bör överväga att flytta någon annanstans? Tydligen sade hon det mesta som vi tänkt men inte vågat säga högt, för nu var det grannen som drog sig tillbaka.

I morse låg en lapp på dörrmattan. Ordföranden i grannhusets förening påminner ”på förekommen anledning” om att deras del av innergården är privat:
– När vi boende säger till de som använder vår gård blir vi dåligt bemötta. Vi vill slippa sådana påhopp när vi hävdar vår önskan att själva råda över vår gård.
Ord och inga visor, med svenska mått mätt.
Jag antar att alla i vårt hus har fått samma brev, och det har en märkligt uppiggande effekt. Nu får det vara slut på allt smånojs om tvättstugetider och vem som slänger snaskpapper i trapphuset – vi har tydligen en gemensam fiende!
Och kanske är det dags att släppa husdjuren fria. Det är ju vår.

PATRIK DAHLBLOM