DELA
© Nya Åland

Ingalls eller Bukowski vecka-vecka

Helvetet på jorden, det kan möjligen vara en bangård i Solna strax före midnatt en onsdag i augusti, när alla tågen har tagits ur trafik, parkerats och släckts ner för natten och man själv sitter på ett av dem, i djup komaliknande vinsömn.
Jag vet inte hur ni känner så här efter sommaren, men visst kan det vara läge att se över sina rutiner och livsmönster nu när hösten kryper på? Jag brukar göra det med jämna mellanrum, se över dem alltså, därefter sucka lite, håhåjaja, och gå vidare i livet.

I mitt fall betyder livet den där varannan vecka-karusellen, där sju dagar präglas av rutiner, dagishämtningar, ketchupkladd vid middagen och mysig sagoläsning på kvällen – medan därpå följande vecka är betydligt lösare i konturerna, med mycket burgare-i-flykten-måltider, sena vinkvällar och ett rent allmänt slirande och slafsande i tillvaron.
Faktum är att vecka-vecka-grejen har gett upphov till en lätt personlighetsklyvning. Å ena sidan har vi den omsorgsfulle pappan med koll på kostcirkeln, fruktstunder och galonisar. Å andra sidan har vi den hopplöse partajromantikern, ringvraket som jobbar sent och festar ännu senare och i mångt och mycket är en 41-årig inkarnation av en ansvarslös 25-åring, fast med större plånbok, hurra för ålderstillägg på lönen.
Jag har börjat kalla de två personligheterna för Charles och Charles. Ingalls och Bukowski, givetvis. Jag behöver väl inte orda mer om deras respektive karaktärsdrag?

Helvetet på jorden var kanske att ta i, men en stängd bangård i Solna en fuktig höstnatt är inget Ibizamoment. Ingen ”nämen fy fasiken vilken härlig överraskning det här var”-känsla infinner sig när jag yrvaket hoppar ur den svarta, övergivna tågvagnen. Inga girlanger och partyhattar. Däremot desto mer taggtrådsstängsel, gråsvart kablage som ligger längs marken som feta ormar, en frän lukt av bränd metall – ”tågbromslukt” – och dussintals tomma tågekipage. Och den plågade insikten att alla grindar är låsta, med mig på fel sida.

När en man i en liten eldriven golfbil närmar sig undrar jag om jag drömmer. Den enda människa jag hört talas om som kör golfbil mitt i natten i Stockholm med omnejd är Bill Murray, som rattade en golfbil berusad på Stureplan för några år sedan, men det är inte Bill Murray som kör upp och stannar framför mig. Och jag drömmer inte. Han har verkstadskläder på sig.
”Vad gör du här?”
”Jag somnade på tåget”
”Varför väckte de dig inte?”
”Ingen aning.”

Jag får skjuts ut från området och tackar ”Bill”. När jag börjar lomma längs den tysta och tomma landsvägen tänker jag ironiskt – Bukowski är den mer ironiska av personligheterna – att det här, det är verkligen en höjdpunkt i mitt liv.
Jag konstaterar också att det sista tåget hem har gått, att det nog inte var någon bra idé att kombinera en lätt feber med en lång afterwork, men att någon i tågpersonalen borde ha väckt mig, och egentligen är detta SJ:s fel, fast kanske det där sista glaset vin inte går att skylla på konduktören.
Och jag längtar innerligt efter nästa veckas fasta rutiner och att få ketchupkladda och somna näsa mot näsa.

Taxiresan hem till Västerås går på 1500 kronor. Party on.