DELA
© Nya Åland

En norrländsk odyssé

Liiite längre upp… Lite till… Fanken! Jag når inte. Ge mig nåt att stå på då! Sååå där ja! Här! Japp, här uppe är jag nu. I byn Jukkasjärvi. Jerv of the Jukkas. Jukkas i folkmun, och möteplats på samiska.
Jukkasjärvi är även värdby för ett hotell som är gjort av is och snö, kallat Icehotel. Det är svinhäftigt. Och här, bland galna älgar och sopätande vargar bor och jobbar jag nu på Icehotels restaurang.

Men hur i allsindar hittade flicksnärtan dit då? Jo, det var faktiskt inte så svårt att hitta. Jag följde bara spåren efter världens finaste kille. Min alldeles egen kille.
Han fick jobbet som kock här genom en kompis (som råkar vara köksmästare här uppe) och två dagar efter att vi landat på Kiruna airport stod även jag i köket. Inte som kock då, utan som köksbiträde. Det betyder att jag skalar potatis, sköljer sallad och diskar fastbrända kastruller.
Jag kanske låter lite bitter för tillfället, och visst stämmer det en aning, men det är bara bra. Bitterhet är ett säkert tecken på att jag sakta men säkert anammar den norrländska folkandan. Och även om jobbet som köksbiträde ibland känns tungt finns det ljusglimtar även i det. Alla efterrätter måste tillredas och alla byttor och bunkar som det sker i måste slickas. Av mig. Och det är gott!
Och om man ska ta vår souschefs vadslagning på allvar kommer jag att gå upp ”cirka… 13,5 kilo” under tiden som jag är här. Men det är hans mål, inte mitt.

Vi kom hit i slutet på november och möttes av snö, kyla och skymningsmörker vid två tiden på deftermiddagen. Klockan tre var det bäcksvart och pannlampor runt om i byn tändes. Det dagsljus som fanns räknas knappt till dagsljus, eftersom solen aldrig orkade över bergstoppen och the locals förklarade att så här kommer det vara fram till februari.
Två månader gick och snön föll tyngre och tyngre över Jukkas. Världens finaste kille och jag knaprade rosenrot för att finna mod att gå till jobbet varje dag och blicken började vänja sig vid mina fötter mer än vid omgivningen. Mörker, mörker och älgar, till en dag då solen kom fram.
Jag stod ute på trappen med en giftpinne och tappade nästan hakan när jag såg vidundret till sol stiga upp över kröken vid Poikkijärvi (andra sidan älven, alltså Torne). Det var magiskt!
En kollektiv suck av lättnad undslapp sig och hela anläggningen, som omfattar ungefär 200 anställda, visste att vi äntligen kommit på rätt sida av säsongen. Och det är nu det hela egentligen börjar.

Februari och mars betyder fullbokad igloo. Och det i sin tur betyder sjukt mycket jobb på restaurangen.
Jag tänkte låta er haka på min vansinnefärd genom de två kommande månaderna, låta er träffa min nya familj och kanske även presentera er för vår husälg. Två månader av fem kanske redan gått, men tro mig, det är nu äventyret börjar!

NICOLINA EKLUND