DELA
© Nya Åland

Älskade skitklappar

När du läser det här kanske du inte alls läser det här. Du kanske är på väg ner på stan med vild blick och knäveck av gummi för att hitta den perfekta julklappen såhär i elfte timmen.
Helt onödigt. För ibland är de sämsta klapparna bäst.

Julen när jag var nio, då dinosaurierna fortfarande vandrade på jorden, fick jag en radiostyrd formel 1-bil i julklapp. När jag slet upp paketet och fick se skymten av den smäckra karossen i grå hårdplast gjorde mitt lilla pojkhjärta saltomortaler. Herregud, en radiostyrd bil! Någon i klassen hade visst en kusin som kände någon som hade en. Och nu jag!
Det var ju bara det att den inte alls var radiostyrd. Istället för en sändare med styrspakar och antenn medföljde någon form av ”klicker”-mojäng. Man klämde in en avtryckare så gav mojängen ifrån sig ett elakt, vasst klickljud.
– Den är ljudstyrd, det är modernare än radiostyrning, försäkrade någon av de vuxna, eller om det var en correctosaurus i manchesterbyxor, och började demonstrera. Ett klick – bilen rullade mycket sakta framåt. Ett klick till – bilen stannade. Ett klick till – bilen backade och svängde höger, samtidigt.
Det var allt.
Vilken chock.

– Den kör framåt, och sen …  eh, backar den och svänger, förtydligade någon annan vuxen, och puttade bilen över en mattkant, snabbt, så att jag inte skulle notera att den inte ens klarade farthinder på tre millimeter. Fast jag brydde mig inte. Besvikelsen hade lagt ett grått filter över mina sinnen.
Men snart formades en ondskefull plan i min pojkhjärna.
Nästa dag bar jag ut bilen på bakgården. Planen gick i korthet ut på att jag skulle kasta sten på bilen tills den gick sönder. Sen skulle jag få en ny. En radiostyrd. En bra plan.
Den som var utan skuld – jag – kastade den första stenen. Och den andra. Och den tredje.
En kvart senare tassade jag in i köket och förkunnade för min ömma moder, lagom sorgset: ”Oj. Den är trasig. Jag borde nog få en ny, en radiostyrd.”

Men mamma, som i det ögonblicket troligen insåg att hon hade närt en ligist vid sin barm, genomskådade planen och började på Stasi-vis att ställa motfrågor. Var det inte min älskade morfar som hade gett mig bilen? Eh, jo. Pratade vi inte nu om morfar, spelevinken med det yviga gråa håret, han som brukade spela ”Kycklingpolkan” för mig på sin fiol tills jag kiknade av skratt? Öhm, jo. Samme morfar som lät mig åka på hans moped på sommarloven? Jo. Jo. Jo! Helvete också.
Morfar hade försökt hitta en perfekt julklapp till mig, men misslyckats. Och framför mina ögon förvandlades den usla bilen till ett bevis på hur mycket han hade försökt. Det var inte en ljudstyrd formel 1-bil. Det var kärlek i grå, långsam hårdplast.

Boppers-LP:n jag fick av mamma och pappa, den som jag redan hade. Labyrintspelet som i stort sett var lika bra som de riktiga från Brio. Träningsjackan i nästan rätt modell. Den vederstyggliga stenstatyn jag fick för bara något år sedan av en avlägsen släkting, som skrämde min hund (statyn, inte släktingen) men som jag ändå behöll. Misslyckade gåvor genom åren, som genom sin sorglighet bara har förstärkt tanken bakom.
Julen vore inget utan skitklapparna.