40-årskris eller lågt blodsocker?
På måndag morgon packar jag Alvins dagisväska: En leverpastejmacka i Star Wars-matlådan, ett par mjukisbrallor, vattenflaskan med en tuff tiger på, en banan.
Innan jag lägger ner bananen i väskan förser jag den, enligt förskolepersonalens instruktioner, med en bit målartejp. Sen tar jag fram en tuschpenna och skriver med stora bokstäver: ALVIN. Då kan han själv hitta sin banan när det är dags för fruktstund. Briljant.
Sen cyklar vi till dagis.
På tisdag morgon gör jag exakt samma sak.
På onsdag morgon är jag stressad. När jag ska namnmärka frukten på sedvanligt sätt är jag på vippen att skriva: BANAN.
På torsdag morgon packar jag väskan igen.
På fredag morgon också.
Sen blir det helg. Jag får äntligen kapsla in mig med familjen. Vi leker i skogen, vi städar, fixar. Så ofta jag kan brottar jag ner Alvin och sniffar och pussar honom i håret, på kinderna, i öronen, tills han kiknar av skratt av mitt ”stickiga skägg”. Hans doft och hans gurglande skratt lägger jag i ett speciellt minnesfack inför den kommande veckan. ”Ta fram i nödläge”, skriver jag på facket.
På kvällen äter hustru Josefin och jag en god middag och somnar framför ”Snabba Cash”. Eller kanske ”30 Rock”.
Söndag: Rensar duschavlopp, rastlös.
På måndag morgon packar jag Alvins dagisväska.
Och på tisdag.
På torsdag eftermiddag börjar jag undra om jag kanske är mitt i en brinnande 40-årskris.
Att 40-årskriser inte blir mer dramatiska än så här.
Att alla de där identiska dagarna som svischar förbi, medan jag liksom väntar på Något, inte svischar förbi bara för att de är grågeggiga vardagar – utan för att jag inte riktigt orkar lägga märke till dem.
Att det är så 40-årskriser ser ut.
Tanken smyger sig på när jag cyklar hem från tåget efter en arbetsvecka där jag gjort ett rejält förnedrande jobb (en rapport från ett strip chair-pass) och ett riktigt roligt jobb (en intervju med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström).
Före jobben var jag nervös och spänd, men efteråt var allt som vanligt. Morgnar kom och gick. Bananer tuschmärktes. De där jobben blev bara ytterligare två grejer att trycka ner i erfarenhetskomposten, där allt man gjort ligger på hög och drar och sakta men säkert smälter ihop och formas till, tadaa: livserfarenhet.
Medan jag trampar hemåt i kvällsmörkret hinner jag nästan bli orolig; man packar dagisväskor, gör intervjuer, steker pytt, kämpar mot torr hud, bokar utlandsresor och tittar på tv-serier med ungefär samma plana känslokurva. Små toppar varvas med ungefär lika små dalar.
Vardagströtthet, medelålderskris eller kanske bara lågt blodsocker?
Hur ska man veta om man behöver semester, terapi eller en Snickers?
I den sista kurvan, när jag precis har garaget inom synhåll, kör jag på en liten isfläck och tappar tillfälligt kontrollen över cykeln. Benen spretar, styret fladdrar och jag är nära att göra en riktig riksvurpa, utan hjälm dessutom.
När jag rätat upp cykeln och hittat rätt kurs igen strömmar adrenalinet till. Hjärtat bultar hårt under några sekunder. En liten rush. Jag smakar på känslan. Inte så dumt.
Dagen efter är det fredag. Jag packar Alvins dagisväska utan större missöden.
