DELA

Ingen anledning till panik

Att den pågående social- och hälsovårdsreformen indirekt också kommer påverka Åland har varit fullständigt klart hela tiden. Det har det rapporterats om i båda tidningarna i flera repriser redan ifjol.

I Finland talar man om århundradets reform. Den är betydligt större än enbart en social- och hälsovårdsreform eftersom man i praktiken planerar att återinföra länen och flytta upp en rad områden från kommunerna samtidigt som man flyttar ner områden från staten. Reformens slutresultat kan komma att resultera i en mellannivå som till viss del liknar landstingen i Sverige och som får direktvalda fullmäktigen.

Hur detta ska gå till i praktiken är alltjämt mycket osäkert och det finns olika åsikter om detta också internt i regeringen. Det som i alla fall är klart är att valen till dessa landskap inte kommer att ske i samband med nästa kommunalval 2017, något som man tidigare tänkt.

Vissa tvivlar till och med på om reformen alls kommer att bli av. Den förra regeringen förberedde också en social- och hälsovårdsreform, som slutligen dog i riksdagens grundlagsutskott. Den här gången finns förutsättningar att komma i mål men det är alltjämt väldigt osäkert. Det är värt att påminna om att den här reformen redan en gång varit fem före att fälla hela regeringen. Då kom man sist och slutligen överens, men överenskommelsen innebar de facto att man sköt de svåraste besluten framför sig, däribland finansieringen.

Finansieringen är naturligtvis huvudsaken och där finns olika spår. Ett alternativ är en landskapsskatt och en annan är att finansiera den via staten genom höjd statsskatt eller en separat social- och hälsovårdsskatt. Det här eller att just höjd statsskatt skulle vara huvudspåret är inget nytt. Det finns nämligen en oro över att landskapsskatt skulle resultera i en höjd total skattegrad i landet, något man absolut vill undvika.

I mina diskussioner med regeringen har jag i flera repriser lyft upp att finansieringen kommer ha en stor indirekt betydelse på Åland och att man måste lösa de frågorna. Regeringen har här deklarerat att man är medveten om Ålands position och särställning och att man vill lösa dessa frågor på ett för alla parter bra sätt.

Som jag ser det är det just därför som man från finansministeriets högsta tjänstemannaledning – statssekreterare Martti Hetemäki – har bjudit in landskapsregeringen för diskussioner i frågan. Det är så en process brukar gå till.

Det är fullt normalt att det i en pågående lagberedning finns tjänstemän som jobbar med olika förslag och alternativ. Men ännu finns inget utkast till lag som är ute på remissrunda eller något förslag som är förankrat med politikerna i landets regering.

Så alla möjligheter att påverka finns, och just därför är det så viktigt att man nu bjuder in Åland, vilket man gör. Jag har mycket svårt att förstå varför detta upplevs som ett ”chockbesked från riksregeringen”, att ”riksreform rubbar Ålands autonomi” eller att ”finländsk vårdreform skakar om hela Åland”.

Det är fullständigt klart att reformen påverkar Åland och att det finns hypotetiska och potentiella scenarier som kunde vara helt katastrofala för Åland och förtjäna så stora och så svarta rubriker som i fredags. Men på samma sätt finns potentiella och hypotetiska scenarier som kan bli mycket bra för Åland. Stora reformer erbjuder nämligen inte enbart på utmaningar, utan också på möjligheter. Det är de vi nu måste lyfta fram – på ett konstruktivt sätt – eftersom inga beslut ännu är fattade.

Processen blir inte enklare av att måla upp hotbilder, dramatisera och bli överdrivet spekulativ. Det är viktigare att diskutera saken grundligt med finansministeriet och regeringen samt reda ut eventuella frågetecken och lösa dessa. Jag har inte uppfattat någon illvilja mot Åland i denna reform och jag tror att det finns goda möjligheter att hitta lösningar som gör att vi på Åland kan fortsätta utveckla självstyrelsen samtidigt som riket utformar en ny social- och hälsovårdsstruktur.

Det är viktigt att man från ansvarigt håll, både på Åland och i Helsingfors, agerar så att förtroendet för varandra är intakt och inte rubbas utan egentlig orsak. Endast då kan konstruktiva lösningar arbetas fram.

Mats Löfström

Riksdagsledamot