DELA

Fri handel ger inte frihet

Frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och USA, det s.k. TTIP-avtalet är en viktig fråga i debatten inför EU-valet. EU-kandidaterna kan indelas i tre kategorier. De som inte lovar motsätta sig TTIP-förslaget, de som nu lovar att motsätta sig förslaget och de som kan visa på ett långvarigt engagemang i motståndet mot TTIP och andra motsvarande frihandelslösningar. Jag tillhör den tredje kategorin.

TTIP -förslaget innehåller element som underminerar konsumentskyddet, miljöskyddet, välfärden, arbetsskyddet och rättsstaten. De påstådda fördelarna är även i bästa fall små. De beräkningar som anförs till deras stöd är spekulativa. Jag hör därför till avtalets motståndare. Om vi får ett helt nytt förslag som garanterar att miljöansvar och social hänsyn ges förtur fram om marknadsfrihet är jag beredd att diskutera saken på ny kula.

TTIP är tyvärr inget nytt. Trots att till exempel den föreslagna skiljedomsmekanismen i TTIP är grotesk när den ger makt över staternas välfärd och demokrati till ett fåtal affärsjurister, är TTIP bara toppen på ett isberg.
Genom mitt engagemang i den globala rättviserörelsen lärde jag mej på 1980-talet att de avtal som kallas frihandelsavtal ofta allvarligt hotar miljön och de fattiga i u-länderna. Genom mitt engagemang sedan 1990-talet i analys av den Europeiska Unionens grundläggande avtal, historia och dagliga beslut har jag lärt mej att det EU gärna kallar fri marknad och fri handel är ord som används när man vill flytta makt över samhällsutvecklingen från demokratierna till anonyma tjänstemän och företagsledare.

Rom-fördraget från 1957 är fortfarande kärnan i den Europeiska unionens grundfördrag och dagliga verksamhet. Kärnan i Rom-fördraget är bestämmelsen om det som kallas ”fri” rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. (Obs! ”Arbetskraft”, inte ”människor.”) Det som behöver sägas är lika enkelt som det är betydelsefullt: Det som i Rom-fördraget, och i TTIP och i EU:s grundfördrag och i tusentals andra så kallade ”frihandelsavtal” kallas frihet är inte alls frihet i någon god mening.

Handelsavtalen handlar om en negativ frihet, om en frihet som består i frihet från något annat: från människors konstruktiva, positiva frihet. Vår positiva och verkliga frihet förverkligas inte i egoistisk konkurrens. Vår verkliga frihet består i vår förmåga att göra något bra tillsammans med andra på basen av ideal och spelregler som vi gemensamt utformar.

Vi borde inte längre låta luras oss. De så kallade frihandelsavtalen handlar inte om frihet i någon god mening, de handlar snarare om tvång. De är avtal som tvingar oss att leva i en värld där den negativa friheten har stort utrymme och den positiva friheten ett litet utrymme. När högern i Europa nu vill införa TTIP vill den att vi ännu mera än förr skall bli slavar under marknadskrafterna. Marnaden är en bra kraft, men bara om den inte styr för mycket. Nu styr den för mycket. Det är dags att säga stopp.

Den så kallade fria handeln hade förut, inom gränser som sällan har respekterats, ett berättigande. Så var fallet så länge världen kanske behövde de ekonomiska effektivitetsvinster som avtalen om handelns företräde fram om ansvaret ibland kan ge. Den tiden är förbi. Nu behöver världen miljöansvar och social rättvisa, inte maximal produktivitet som gör några rika.
Det räcker inte med att vi stoppar TTIP. Hela EU och hela det globala avtalssystemet behöver förnyas så att vi oftare än idag ger människorna och miljön förtur fram om marknadskrafterna. I arbetet för den kursändringen är jag med på många sätt.
Thomas Wallgren
Filosof, EU-kandidat för Finlands svenska socialdemokrater