Berättelser större än ideologier
Liberalerna på Åland vill ha en konfessionslös religionsundervisning. Det vill säga en verklig, enhetlig konfessionslös undervisning och inte som nu är fallet, att var och en religion har rätt till undervisning i sin tro.
Idag bedrivs en religionsundervisning som, trots de erbarmliga läroböckerna, väcker beundran och respekt. Hela den västerländska kulturens livmoder, det vill säga de bibliska berättelserna (som står i nära relation till den grekiska filosofin med dessa berättelser och draman), förmedlas av klasslärarna vidare till nya generationer med allt vad det innebär av vår kulturs värdegrund, självkänsla och framtidshopp.
De är i dessa berättelser vår ryggmärg finns. Det är i den världen vi hälsar flyktingar välkomna till oss. Det är i den världen det finns rum för andra berättelser, buddhistiska, islamska och hinduiska.
Sällan tvärtom.
Så när Nya Ålands ledarskribent går ut med rubriken ”Inte skolans sak att bedöma vilken religion som är sann” blir jag verkligen förvånad. Det är som att ropa ”offside” mitt i ett schackparti!
Nonsens. Finns det faktiskt religionslärare som menar sig undervisa i vilken religion som är sann?
Antagligen lika många som det finns modersmålslärare som tänker sig undervisa i det sanna språket. Det är alltså inte ”sanning” som är motiveringen till att ett ämne finns på schemat.
Svenska är de flestas modersmål på Åland. Därför är svenska som skolämne ett av de absolut viktigaste i skolan. Kristendom är hela vår kultursfärs religiösa språk. Det är språket på vilket vi kommunicerar kring mening, lidande och kärlek. Ett språk är inte sant. Ett språk är en värld, ett univers vi föds in i. Språket skapar våra tankar. Ett rikt språk skapar förutsättningarna för ett rikt känsloliv.
Detsamma gäller den kristna kulturen och dess språk i form av musik, bildkonst, litteratur, arkitektur m.m. Den kristna kulturen och dess språk är ett univers vi föds i, lever, drömmer, jobbar, älskar, leker, skapar och hatar i. Vi kan inte välja. Visst kan vi lära oss att älska franska, läsa franska och skriva på franska. Flytta till Frankrike. Men ryggmärgen förblir åländsk. Visst kan jag beundra, läsa och studera zenbuddhism, islamsk och judisk mystik, eller skriva ut mig ur kyrkan och bli utövande ateist, men ryggmärgen förblir impregnerad av kristendom och min ateistiska praktik kommer till största delen vara präglad av den kristendom jag vuxit upp i.
Och jag frågar mig vilken ”antikverad relikt till samhälle” skapar frågeställningar som: ”att man ska tro på berättelsen om Josef och hans bröder eller Moses i vassen som en historisk sanning, något som blir en pedagogisk omöjlighet för många lärare som saknar den personliga övertygelse som kanske borde ackompanjera en konfessionell undervisning.”
Åtminstone kan det inte handla om Ålands kyrka där Valdemar Nyman och flera med honom sett sig själv som Josef med de vackra kläderna, sett hur vassen där Moses strandade måste ha varit nedanför Finströms kyrka, eller var det i vassen som än växer vid Annagården i Kumlinge.
Berättelserna är större än alla ideologier. Tack gode Gud för det.
Ledarskribentens beskrivningar handlar nog inte om Åland (med undantag för läroböckerna som är det verkligt stora problemet och är intimt sammanbundet med religionsundervisningen som partiellt konfessionell).
Ja, bästa ledarskribent, vi behöver befria de bibliska berättelserna ifrån fundamentalisters, sekteristers och utövande ateisters ideologiska tvångströjor. Detta har redan länge varit på gång inom kyrkan och ett exempel på det är den debatt som förts vid ärkebiskopsvalet i Sverige.
Religionens berättelser befrias bland annat genom en helt konfessionslös religionsundervisning i skolorna.
Och frågan vore enkel,särskilt på Åland med egen lagstiftningsbehörighet, om det inte vore för den akuta faran för att religion som undervisningsämne helt utraderades. Och då är det nog bättre som vi har det nu, tack vare lärarkårens skicklighet och självständighet.
Kent Danielsson
präst och författare
Jag förstår ärligen inte riktigt vad Kent Danielsson menar, men glädjer mig åt att vi tycks ha landat i samma slutsats, att religionsundervisningen bör vara icke-konfessionell. Självklart är vårt samhälles kristna arv och dess berättelser viktiga, som kunskapsområden. Något annat har jag inte sagt.
Nina Fellman
