DELA
© Nya Åland

Proffströsterska och fotbollsmorsa

Fakta/ Fia Wikner Löthman 60 år
Namn: Christina ”Fia” Adele Linnéa Wikner-Löthman, född Wikner.
Född: den 27 juli 1947 i Kyrkslätt.
Bor: i Mariehamn.
Yrke: specialist sjuksköterska vid vuxenpsykratiska mottagningen inom Ålands hälso- och sjukvård.
Intressen: fotboll, vandringsresor, vännerna.
Familj: två barn, Henrik, född 1980, och Ronja, född 1986. Särbon Håkan Karlsson i Uppsala.
Födelsedagen: firas på lördag med fest för inbjudna.
När man tänker Fia Wikner-Löthman, så tänker man katastrof.
När olyckan är framme ska hon vara där. Att hjälpa och trösta vid svåra trauman är hennes uppgift. Krisgruppen på Åland var hennes skötebarn – en krisgrupp som egentligen inte finns längre.

Nästan-händelse
När Vikingfärjan Isabella gick på grund för några år sedan stod hon där, i Långnäs hamn, väntade och frös. Det var just före jul. Vi journalister fick inte komma med i bussarna in till Mariehamn. Det bestämde hon. Vi journalister var missnöjda.
– Man kan tycka att det egentligen inte hade hänt någonting, men en nästan-händelse, som det kallas, påverkar också människor. På den bussen jag åkte med in till stan med fanns flera rikssvenska poliser som mist kolleger i Estonia några år tidigare. De hade blivit ganska skakade av händelserna ombord.
Att journalister inte genast ska få slippa till och prata med personer som blivit utsatta för trauman förklara hon som följer:
– När man ännu är i chock kan man säga vad som helst. Man kan berätta saker som man sedan ångrar.

Journalistrum
Hanteringen av massmedier vid Ålands centralsjukhus efter Estoniakatastrofen har fått mycket beröm. Fia Wikner-Löthman var en av hjärnorna bakom besluten.
– I dag skulle vi ändå gjort mycket annorlunda. Vi kastade ju ut journalisterna. Nu inser vi att de också har en viktig uppgift. Vi borde ha haft dem i ett stort rum. Bjudit på kaffe och smörgåsar och erbjudit dem nya fakta då och då.
I dagsläget har beredskapen för hur massmedier ska hanteras utvecklats ännu mer. Det finns redan i planerna bestämt vem som har till uppgift att informera pressen.

Trauma ger sår
Det var i slutet av 1980-talet som hennes intresse för krishjälp växtes. Den första kursen gick hon 1989 och den allra första krisplanen såg dagens ljus 1991.
Sedan dess han hon hjälpt många som mist en nära anhörig, också föräldrar som mist sitt barn.
– Vi brukar tala om emotionell förstahjälp. Ett trauma ger sår i själen som kan bli svårläkta.
Under åren 1995 till 1997 fanns en fungerande krisgrupp. Numera ska krisarbetet skötas med som det heter ”befintliga resurser”.
– Dessa resurser finns bara ibland, hävdar hon, och man anar ett stort missnöje med hur politikerna skött frågan så att gruppen inte längre fungerar.
Ytterligare en orsak till varför krisgruppen upphörde var att de anställda blev utarbetade. Anställda gick jour och hade bara en timmes varsel och ibland var situationen verkligt svår. Det kunde handla om hjälp av familjer efter ett självmord och andra enskilda fall. Samtidigt fanns hela tiden beredskapen för större händelser.
– Äh, det blev fel från början. Vi arbetade underifrån och försökte påverka makthavarna. Jag ser en tydlig skillnad i hur det gick till när projektet Operation Kvinnofrid startades, där var makthavarna med från början och då löpte allt smidigare på ett självklart sätt.

Ger ödmjukhet
Krisbearbetning är en vetenskap. Den senaste tiden har åsikter framkommit om att debriefing, alltså att man pratar igenom händelseförloppen tillsammans efteråt, kanske gör mer skada än nytta.
– Nej. Det tror inte jag. Men det finns olika riktningar om hur trauman ska behandlas. Medicin och psykologi står i vissa frågor emot varandra.
Hur ska man kunna trösta?
– Jag har lärt mig följande minnesregel: Håll om, häll i vätska, håll tyst, håll ut. Man ska göra verkligt det som känns overkligt och följa med i krisförloppet.
Vad ger det?
– Det ger mycket tillbaka. Ödmjukhet i massor. Man kommer i kontakt med känslan av att man ska leva i nuet, i morgon kan jag dö. Man ska leva fullt ut.
Vad säger du till dem som tycker att de klarar sig på egen hand?
– Politiker säger ibland att familjen kan hjälpa. Det stämmer sällan. Är en i familjen drabbad, känns smärtan också hos de andra. Men visst, nära vänner kan göra underverk. Själv skulle jag inte klarat mig en dag utan vännerna.

Kvinnofrid
Operation Kvinnofrid kom igång i slutet av 1990-talet. Där arbetar Fia Wikner-Löthman med kvinnor som utsatts för våld.
– Det är mycket vanligare än man tror med våld mot kvinnor. Det gäller alla samhällsklasser, betonar hon.
Inom vuxenmottagning stöter hon på många andra typer av mänskliga problem. Utbrändhet är ett sådant. Olika kriser är också vanligt.
Själv har hon upplevt en del genom åren. Hon har en skilsmässa bakom sig och när dottern Ronja var fyra år upptäcktes en utvecklingsskada hos henne.
– Hon är en glad, solig och social tjej. Som förälder till ett utvecklingsstört barn lär man sig hitta glädje i nya saker. Hela livet blir annorlunda, bättre egentligen.


Fotbollsmorsa
Med stor entusiasm berättar hon om fotbollen, om alla matcher hon sett och hur glad hon var att sonen Henrik börjat träna DUV-laget som Ronja spelar i.
– Mitt livs upplevelse var annars IFK:s match i Björneborg för två år sedan, jämsides med VM i Hamburg i fjol.
Hon är en evighets-fotbollsmorsa och tänker så förbli.
Vandringsresor har nyligen blivit ett stort intresse.
– Sundqvists buss har betytt mycket för mitt liv. Dels har jag gjort upp deras krisplan, dels har jag blivit beroende av vandringsresor och på just en skidresa träffade jag min nuvarande livskamrat.
Inför 60-årsdagen har hon en devis:
– Jag vill lära mig nya saker fram tills dess jag går i pension.

Text & foto: KIKI ALBERIUS-FORSMAN

kiki@nyan.ax