DELA
© Nya Åland

Kiki har äntligen landat

Fakta/ Kiki Adamczak 40 år
Namn: Kerstin ”Kiki” Maria Tillsammans med döttrarna.
Född: den 22 maj 1967 i Bumbuli i Tanzania.
Bor: på Sadelvägen i Mariehamn.
Yrke: Sjukskötare, specialsjukskötare och hälsovårdare.
Familj: maken Mats, född Jansson och döttrarna Victoria, 10 år, och Alicia 6 år.
Födelsedagen: firas på tisdag kväll med kaffe och tårta för släkt och vänner, samt med en större fest senare i sommar.
Hon tvekade lite grann när det gällde att ställa upp på en pratstund, Kerstin Adamczak.
– Man skall väl berätta om vad man gjort och åstadkommit i livet, och jag har väl inte gjort något särskilt intressant, säger hon fundersamt. Efter lite övervägande bestämmer hon sig ändå för att vara med. Hon tycker själv om att läsa och lära om andra jubilarer så hon ser det här som ett sätt att bjuda tillbaka på sig själv. Och det tar inte länge innan man inser att Kerstin, eller Kiki som hon kallas, har gjort mer intressanta saker i sitt liv än vad hon vill tillstå.
Kikis föräldrar, Irja och Peter, var missionärer. Därför föddes Kiki i Tanzania i Östafrika.
– Mamma, som kommer från Finland, var egentligen på väg som missionär till Pakistan. Hon träffade pappa på en engelskakurs i London och sedan följde hon med honom till Tanzania. Det året förlorade den finska missionen tre kvinnor till tyska män, skrattar Kiki.
I Tanzania levde Kikis familj under hennes första fem år. Mamma arbetade som hälsosyster och Kiki följde henne varje dag till barnrådgivningen och på hembesök. Att Kiki som vuxen valde att arbeta inom vården tror hon kan bero på det här.
– Jag fick följa med mamma överallt och jag såg alltid upp till alla sjukskötare och hälsovårdare, säger hon.


Reste mycket
Efter fem år i Tanzania flyttade familjen Adamczak till Hannover i Tyskland, pappa Peters hemstad, där Kiki började skolan. Efter fem år blev det sedan Afrika igen.
– Vi flyttade till Liberiai Västafrika, men den gången var det inte för missionens skull utan för ett gruvbolag, ”Bong Mining Company”. Då bodde vi på en stor compound där nästan alla Europas nationaliteter fanns representerade.
Kiki trivdes väldigt bra i Liberia. Som tolvåring fick hon sin första motorcykel, en 70 kubikare Honda dax, som hon sedan körde runt med.
– Det var en väldigt härlig ungdomstid. Det var varmt hela tiden och man kunde simma i havet varje dag. Det var också i Liberia som jag började rida arabhästar vid 10 år ålder. I dag är de en av mina största passioner.
Eftersom Kiki trivdes väldigt bra i Liberia tyckte hon det var jobbigt när familjen efter fem år flyttade tillbaka till Hannover igen.
– Jag var väldigt lycklig och trygg med tillvaron i Liberia, jag kände mig instängd i storstaden, säger hon.
Kanske var det därför Kiki inte hade ro att stanna i Hannover. Hon drömde om att få arbeta som hälsovårdare eller missionär och hon ville resa mycket. I Hannover var det svårt att komma in på vårdutbildningarna och då tog hon ett sabbatsår och for ”utomlands” och studerande ett år på Lärkulla stiftelsens folkakademi i Karis.
– Sedan blev det sjukvårdsinstitutet i Ekenäs, dit sökte jag mest på skoj men jag kom in och flyttade dit. Specialstudierna gjordes i Helsingfors.


Mats på Sambakarneval
Till Åland kom Kiki för att göra sin praktik. Anknytning till Åland hade hon redan sedan tidigare. Kikis mamma hade nämligen arbetat som hälsovårdare i Geta, dit hon sökte sig tack vare studiekompisen Brita Jansson. I Geta hade familjen Adamczak även en sommarstuga. Till sommarstugan brukade Britas son Mats bli skickad för att leka med Kiki och hennes syster Carola.
– Och nu är jag gift med honom, så kan det gå, skrattar Kiki.
Att det skulle bli Mats var inte klart från början. Det var på en sambakarneval på Arken 1992 som Kiki plötsligt såg Mats i ett annorlunda ljus.
– Då var han inte som på familjekaffet, skrattar hon.
Andra gången Kiki och Mats sedan träffades visste hon att det var han som gällde. Tre månader senare förlovade de sig och ett år senare var de gifta.
Kiki var dock inte färdig med resandet. När hon fick syn på en annons som sökte specialsjukskötare till Saudiarabien kände hon att hon måste åka. I Saudiarabien upplevde hon en helt annan värld, där kvinnor är förtryckta och männen har all makt.
– Det var svårt komma med egna åsikter till de manliga arabiska läkarna, man fick använda all sin kvinnliga list. Någon gång skall jag nog skriva en bok om min tid där, säger Kiki.
En stor dröm lyckades Kiki uppfylla i Saudiarabien. Hon var i och för sig tvungen att klä ut sig till man för att lyckas, men en ritt på en fullblodsarabhäst genom öknen fick hon göra innan hon återvände till Åland ett år senare.


Gemensamt intresse
Nu har Kiki bott på Åland i nitton år. Kort efter att hon kom hem från Saudiarabien fick hon och Mats dottern Victoria, fyra år senare anlände Alicia.
– I framtiden skulle jag vilja göra en utlandsinsats, som det kallas inom missionen, men just nu har jag inga planer på att flytta någonstans. Jag vill inte rycka upp mina barn från deras rötter än, säger Kiki.
Livet på Åland är Kiki nöjd med. För två år sedan tog hon återigen upp sitt hästintresse. Victoria ville börja rida och då hängde Kiki på. Alicia skall snart följa dem i spåren.
Ett eget arabsto hör till Kikis stora dröm för tillfället.
– Jag har öppnat ett sparkonto för att kunna köpa ett arabsto när mina flickor blir så stora att de kan hjälpa mig med den. Det är härligt att ha ett gemensamt intresse med sina barn.
Förutom hästarna är det målning och dans som tar upp Kikis fritid. Hon har gått olje- och akvarellkurser på Medis och hon dansar ”tantbalett” en gång i veckan för Ludmila Mattsson.
– Vi var en grupp på sex tjejer som startade dansgruppen ”Inspiration” och uppträdde flera gånger. Tyvärr är det inte så många kvar från kärngruppen längre så det blir mycket gymnastikdans och annan dans istället. Jag är avundsjuk på dem som får dansa klassisk balett på musikinstitutet, det är synd att man inte kan göra det bara för att man är vuxen.


Känns bra
Att fylla 40 tycker Kiki känns bra.
Hon säger att hon äntligen har landat. Med en stabil tillvaro i livet, en underbar familj och goda vänner, ett trivsamt hus (som ligger nära ett stall!) med trevliga grannar och ett roligt och utmanande jobb på Medimar med trevliga arbetskamrater.
– Alla andra missionärsbarn vet nog vad jag menar.
Så du kanske stannar här på Åland för alltid nu då?
– Åland kommer säkert att vara den fasta punkten i mitt liv för alltid men jag kommer nog att röra på mig igen någon gång. Detta går aldrig ur kroppen. Just nu har jag inga planer på sådant, men det brukar ju kunna dyka upp när som helst. Så har det varit hittills i mitt liv, skrattar Kiki.

MALIN LUNDBERG