Jag tar alla självmordshot på allvar
Lyssna, sitt med, stanna kvar, släta inte över! Du behöver inte ha alla lösningar.
Människan vill hjälpa människa – var inte rädd för att göra fel.
Bakom varje självmord finns 10 eller 15 gånger fler som försökt ta sitt liv.
Angela Sjöberg har arbetat 30 år inom psykiatrin på Åland och vet vad hon talar om.
Otaliga är de samtal hon fört, om självmordstankar, om självmordsförsök, om att vara anhörig till en person som tagit sitt liv eller försökt ta sitt liv. Numera är hon lärare på närvårdarprogrammet vid Ålands yrkesgymnasium.
Här är hennes berättelse:
”Jag har pratat med många människor som inte orkar leva. Vem som helst kan möta dem, men jag tror att många är rädda för att göra något fel när man möter en människa som vill avsluta sitt liv. Det är en svår och rätt onaturlig situation. Den som inte orkar längre kanske skäms, känner skam, kanske utan att kunna sätta ord på det.
Det absolut viktigaste är att lyssna. Man ska inte förminska känslorna, inte släta över, aldrig säga att andra kan nog ha det mycket värre.
Försök gärna trösta, men inte trösta bort, brukar jag säga. Det betyder att man ska bekräfta situationen och man kan säga:
”Så här svårt är det för dig just nu.”
Människan vill hjälpa människan att få det bättre, men det är svårt att hitta metoder.
Våga stanna kvar i det som är svårt, stanna kvar hos människan. Eller kom tillbaka, våga komma tillbaka.
En viktig regel är att aldrig gå med på att hålla planerna hemliga. Man behöver inte ha en lösning på problemen som orsakat livsledan.
Jag tar alltid alla hot på allvar. Det finns en myt att den som berättar om sina självmordstankar inte gör allvar av planerna. Tvärtom kan man se när någon faktiskt tagit livet av sig, att han eller hon oftast signalerat sina tankar om att dö på något vis.
Själva självmordet sker ofta av en impuls – är man rädd för det ska man inte lämna personen ensam. Män tillgriper mer radikala metoder, och självmorden blir på grund av det oftare genomförda av män än av kvinnor.
Äldre deprimerade människor är en stor riskgrupp, det tänker man kanske inte alltid på, det kanske inte ens noteras och klassas som självmord.
Självmord är något man tar till när man inte ser en utväg. När Aids kom och det inte fanns bromsmediciner, tog en del sjuka sina liv i ren desperation. Man kan bli tillintetgjord av en sjukdomsdiagnos, den kan låta obotlig, men tillvaron kan ändå vända till något som är bra, om inte ett långt liv så i alla fall ett bra liv på slutet.
När det gäller föräldrar som mist sina barn gäller det att avläsa situationen, det finns inga ord eller handlingar i världen som hjälper alla.
Det handlar mest om att lyssna, finnas där, minnas att det är svårt att hitta de rätta orden. Det viktigaste är att finnas nära. Att ge människan av sin tid.”
Kiki Alberius-Forsman
