DELA

”Överflödets förbannelse gör mig blasé”

 


TV-SPORT. Gary Pallisters hörna landade strax utanför boxen. David James blev trängd i straffområdet och hans utboxning för kort.
Eric Cantona gjorde som Eric Cantona alltid gjorde; placerade sig själv bortom tid och rum, ersatte logik med konst. ”King Eric” drog till på halvvolley när alla trodde att han skulle ta ner bollen, och vristskottet passerade förbi James som låg och sprattlade i gräset efter kollisionen.
Liverpool var ett slaget lag – Manchester United hade säkrat ännu en FA cup-titel på Wembley.
Året var 1996, men jag minns sekvensen – trots att jag just fyllt tio – i den 85:e matchminuten som om den ägde rum i förra veckan.
Jag är inget fan av Man United och var det inte då heller, även om Cantonas ”större än livet”-persona fascinerade. Ändå sitter fullträffen den där majeftermiddagen ’96 fortfarande fastnaglad i min minnesbank.
Det senaste decenniet kan jag inte dra mig till minnes ett enda skede i en FA cup-final.
Att jag alltid haft en fäbless för den italienska fotbollen snarare än den brittiska är en förklaring. Men den räcker bara halvvägs.
En större anledning var känslan av unicitet att en FA cup-final direktsändes i svensk tv i mitten av 90-talet. Det var långt innan gigantiska platt-tv-apparater och HD-sändningar – ändå var känslan större.

På den tiden var det en fest när man i statstelevisionen kunde se europeisk toppfotboll.
Numera kan vi följa alla de stora fotbollsligorna i de kommersiella kanalerna varenda helg. Och Viasat sänder över 1 000 grundseriematcher från NHL.
Som grabb i mellanstadiet hade den nordamerikanska proffshockeyn ett mytiskt skimmer över sig med sitt Western och Eastern Conference, sina Mario Lemieuxs, Wayne Gretzkys och Steve Yzermans.
I dag har en sjunde och avgörande Stanley Cup-final blivit en axelryckning.
Under 90-talets andra hälft var Serie A-magasinet ”Uno, kryss, due” på söndagarna i TV3 min gudstjänst. Paolo Maldini var både gud och påve, i studion satt Thomas Nordahl (Gunnars grabb) och skrockade om hur det gick till på pappas tid, och så hade han alltid det senaste om Milan efter ett besök på Milanello.
På så sätt cementerades min kärlek till de rödsvarta, en romans som hade inletts under Marco van Bastens glansdagar. Och varje gång Milans matcher sändes, kanske en gång i månaden, satt jag som klistrad i 90 minuter framför tv:n.
Numera kan jag se ”Rossoneri” spela varje helg, men kan räkna på ena handens fingrar hur många matcher med Milan jag sett i sin helhet den senaste säsongen.
Överflödets fotbollsförbannelse har gjort mig blasé.
Det må så vara. Kombinationen av min yrkesroll som sportjournalist samt alltför många ackumulerade sport-tv-timmar redan har fått den effekten.
Men fotbollsinflationen på tv riskerar att få långt större skadeverkningar än så.
Ett besök på valfri skolgård i mellanstora europeiska länder kommer att ge samma utfall på frågan vilket som är kidsens favoritlag i fotboll. De lär, i 90 procent av fallen, svara att de följer lagen i de stora ligorna hellre än sina inhemska klubbar.

Det är Barcelona och Messi, Real och Ronaldo eller Manchester City och Silva.
Det är knappast Åtvidaberg och Daniel Sjölund, Rosenborg och Morten Gamst Pedersen eller Viktoria Plzen och Roman Hubnik.
När vi bekvämt sittandes i tv-soffan översköljs med bilder från de bästa ligorna i världen – varför ska vi då gå till ett svinkallt Kopparvallen? När vi kan se Mario Balotelli glänsa (nåja) i Serie A, varför ska vi då ta oss till WHA för att se Luis Solignac?
Jag vet; kultur, tradition och hjärta för ens egen klubb tar oss ändå till arenorna. Kärleken får oss att härda ut.
Men hur ska man förklara det för en tioåring som inget hellre vill än att se Chelsea spela, och som hatar snålblåsten och den usla kvaliteten i de nordiska fotbollsligorna?
Klarar vi inte av det kommer utvecklingen, där intresset för internationell fotboll är större än den egna högstaligan, att fortsätta. Och det är förbannat sorgligt.
Att se unga killar och tjejer jubla eller gråta för en klubb 2 000 kilomter bort, i en stad de aldrig besökt, kan möjligen vara vackert ur ett känslomässigt perspektiv. Men det är en logisk kullerbytta med tanke på att de i stället kunde stötta ett lag i sitt närområde, ett lag de faktiskt har en regional koppling till. Jag är knappast något föredöme som följer Milan (Dalarna stod utan representation i allsvenskan under min uppväxt, lyder mitt svaga försvar), men insikten över hur märkligt det faktiskt är har växt sig starkare med åren.
I globaliseringens tidevarv får jag lägga mig platt. Marknaden styr, och självklart ska folk kunna ta del av den fotboll som är bäst i världen oavsett om de bor i Abu Dhabi eller Atlanta.
Det är bara trist att de där fotbollssöndagarna med ”Uno, kryss, due” gått förlorade.
Fotbollsöverflödets förbannelse har inga heliga dagar.

Krönika/Oskar Magnusson