IFK måste välja väg – ÅU bryter ny mark
FOTBOLL. IFK Mariehamn har tagit in världen för att hitta ut i Europa.
Man borde ta in Åland för att hitta hem.
Efter en säsong som kastat IFK Mariehamn mellan ytterligheterna – den bisarra skadelistan, Europa League-äventyret, Petteri Forsells gästspel, det stundtals briljanta kortpassningsspelet, den havererade defensiven – har laget ändå häng på en historisk första medalj i Tipsligasammanhang.
Det är en bragd i sig att tränaren Pekka Lyyskis mannar är fyra med en halv startelva borta under större delen av säsongen (Forsell, Nurme, Värttö, Assis, Orgill och Lagerblom). Prestationen av lagbyggare Peter Mattsson – att på några intensiva sommarveckor få in sju kompetenta ersättare – är i paritet.
Ändå märks det inte på läktaren.
Sammanställningen här intill visar IFK Mariehamns och Åland Uniteds publiksnitt under de åren de båda elitlagen spelat i landets högsta serier. Att IFK haft en negativ trend sedan premiäråret 2005 (2.598 personer per match) är inte särskilt märkligt med tanke på såväl befolkningsunderlag som nyhetens behag. Det anmärkningsvärda är att trenden är vikande trots att Grönvitt rent sportsligt aldrig varit jämnare i sina prestationer än under de senaste säsongerna.
När IFK nådde klubbens främsta placering dittills, en fjärdeplats 2009, ökade publiktillströmningen med nära 13 procent jämfört med året innan. I fjol tangerade laget den placeringen och var länge med i bronsrejset – utan att skönja någon publikökning (46 färre per match jämfört med 2011). I år är Mariehamn fyra poäng efter trean VPS och ett nytt Europaäventyr; men tappet är 50 personer per match.
Lokal förankring viktig
– Med våra förhållanden är (publiksiffrorna) procentuellt väldigt bra, säger ordföranden Robert Söderdahl.
Korrekt, förstås, men samtidigt går det att få Mariehamns ”idrottspublik-per-capita”-siffror att blekna jämfört med andra småorter (Degerfors snittar 2.534 i Superettan med sina 7.000 invånare, Leksand, med 15.000 invånare i kommunen, har inlett SHL-säsongen med 6.428 personer per match) – och känslan är att det borde kunna komma fler till WHA. I ärlighetens namn behöver inte IFK Mariehamn kämpa mot en mördande konkurrens från andra underhållningsevent, men frågan är om publiken längre känner igen sig.
IFK testade ett femtontal nya spelare på försäsongen, nyförvärven var tio till antalet och i sommar har sju nya spelare tillkommit. De många skadorna har förstås tvingat IFK att agera på spelarmarknaden, men att inleda varje ny säsong med en till hälften ny trupp vittnar inte om någon röd tråd och ger inte fansen någon igenkänningsfaktor. Wilhelm Ingves och Johannes Nordström är två av dem från de egna leden som lämnade laget inför 2013 och bara Jani Lyyski och Tommy Wirtanen spelar kontinuerligt av de ålänningar som återstår. Lokala profiler behövs i ett småstadslag där värdet av att kunna se grannens grabb lira inte ska underskattas.
ÅU nästan FÖR bra
Någonstans där i brytpunkten blottas IFK Mariehamns problem.
Å ena sidan en allt större kravbild. Å andra sidan en produkt som inte attraherar i lika hög grad som tidigare.
Ska man fortsätta att ta in kvalitetsspelare från jordens alla hörn som mellanlandar i sina karriärer för att nå Europaspel? Eller ska man vara klubben som satsar hemvävt och på att fostra U-landslagsämnen till färdiga produkter a lá Forsell?
Jag tror att det senare skulle gagna intresset, och satsningen på akademin borgar för fler ålandsinslag i startelvan i framtiden.
***
Frågan är hur framtiden ter sig för Åland United. När Adelina Engman och Maryette Karring försvinner till nästa säsong tappar även ÅU i lokal identitet; och trots att laget varit i ligatopp hela året missgynnas man av att ligan som helhet är för ojämn: få av motståndarlagen är värda entrépoängen.
Men samtidigt kan ÅU inte vara mer än bäst, och Gary Williams publikfriande fotboll i kombination med resultaten har gjort att laget ökat sitt publiksnitt med drygt 40 procent gentemot 2012. Och jag gillar Peter Lindbäcks utläggning om en könslös fotboll. Vore publiktillströmningen resultatbaserad skulle ÅU vara störst på Åland redan i dag.
