FOTBOLL. Efter att slutsignalen har gått, och innebörden av ett kryss har registrerats, sitter Adam Larsson kvar ensam på konstgräset i Jakobstad. Ytterjackan är på, och med huvan uppdragen begraver han ansiktet mellan knäna.– Det här är bland det värsta en fotbollsspelare kan vara med om, säger han med tårarna rinnande.
Det syns verkligen vad klubben betyder och har betytt för Adam Larsson, och det är svårt att göra intervjuer av det här slaget. 60 meter längre fram sjunger och dansar Jaro-fansen av euforisk lycka, och kontrasterna blir stora, rentav orättvist stora. Adam Larsson har svårt att sätta ord på det han känner, och svårt att få fram orden genom tårarna.
– IFK betyder så mycket för mig. Jag kom hit efter några tunga år, så det är bara tufft just nu. Jag känner personligen att jag inte helt har fått chansen i år att visa vad det betyder för mig att spela i IFK. Det är hemskt att vi trillar ur, vi har jobbat hårt. Och de små marginalerna etsar sig fast. Jag hade en boll i krysset, och för en sekund hann jag vara gladast i världen. Äh, jag vet inte, det är som sagt bara en väldigt tuff situation just nu.
Larsson känner även att han i viss mån har nekats möjligheten att bli en ”kultspelare” i år.
Hur menar du då?
– Det har varit ganska mycket in och ut, och samma sak var det idag. Det är tufft att se sitt namn när man ligger under med ett mål och bara vill fortsätta jobba på planen, fortsätta för att vända på matchen. Jag hade kunnat offra ett finger för matchen i dag.
