DELA

Sundhage tror på svenskt VM-guld

Hennes ledarskap vilar på en solidarisk grund men har fått individualistiska inslag längs vägen.
Pia Sundhage är övertygad om att Sverige kommer att vinna VM-guld i fotboll – hon måste bara förstå sig på den nya generationen fotbollsspelare först.
– Och det är inte så jäkla enkelt alla gånger, säger förbundskaptenen i en Nyan-intervju om presidentdissar, feminism och jantelagens himmel och helvete.
I förra veckan tog svenska damlandslagets förbundskapten Pia Sundhage, 54, emot priset som Årets feminist av Feministakademin på Åland.
Mellan talen om vikten av att våga vara uttalad feminist i dag och hur Sundhage i fotbollen hittat ett sätt att synliggöra orättvisor på fanns det också tid för ett samtal om ledarskap och drömmar om guld..
Nyan satte sig ned och tog det med Ulricehamnsdottern som satte damfotbollen på idrottskartan.
Du har just prisats för din feminism. Finns det ett feministiskt ledarskap?
– Ja du, jag är inget vidare på de där orden och vad man ska kalla det. Men jag vill gärna tro att med den erfarenhet jag skaffat mig genom åren så har jag förstått att ett ledarskap ska vara positivt. Jag vill gärna ge feedback på spelarnas förmåga och titta framåt med positiva glasögon, snarare än att berätta för dem vad de är bra på i dag. Det är inte bara spelaren som ska coachas utan också människan, och huruvida det är ett demokratiskt eller feministiskt ledarskap det vet jag faktiskt inte.
Efter att ha coachat USA till OS-guld såväl 2008 som 2012 tackade du nej till både George W. Bush och Barack Obama och deras inbjudningar till Vita Huset. Var orsakerna politiska och så nobla man kan tro, eller var det bara enklarare att åka hem till Sverige?
– Mjae, de två sakerna passade ihop och då passade jag på. Jag blev faktiskt avtackad på Rådhuset i Örebro och kände bara: ’Vad ska jag till Vita Huset och göra?’. Jag hade ingen lust alls och frågade om jag hade möjligheten att tacka nej. Hade jag inte haft det hade det varit svårare att vägra. Men det var okej att säga nej så då åkte jag hem till Sverige i stället.
– Varje olympisk guldmedaljör i USA blir inbjuden till Vita Huset av presidenten. Men jag är inget stort fan av amerikansk politik, så det kändes bra att tacka nej (skratt).
Du har varit assisterande förbundskapten i Kina och huvudtränare i USA, två länder som känns vitt skilda från den folkhemsmodell du är fotbollsfostrad i. Vilken var den största skillnaden jämfört med Sverige?
– Jag upplevde att båda länderna var väldigt hiearkiska. Jag är van vid platta organisationer och kommunikation mellan de olika delarna i den. I Kina var det väldigt toppstyrt. Chefen, som då var Marika (Domanski-Lyfors) gav order och de ”därnere” följde dem och så var det bra med det. Vi försökte luckra upp det tänket när vi var där och Marika var bra på att delegera.
– Att det är för toppstyrt och hierarkist tycker jag är en modell som begränsar, men jag vill påstå att det är lite på samma sätt i USA också. Det lustiga var att spelarna kallar en för ”coach”. Jag sa till dem att jag inte heter så, men det tog långt tid innan de började att kalla mig för Pia. Ibland retades de och kallade mig för coach ändå, och då sa jag bara ”Okey, player” tillbaka (skratt).
Men det finns bra saker med den amerikanska mentalitetet också?
– Ja, det finns en sak amerikanarna är jättebra på, och det är att glädjas med vinnaren. Det är vi urusla på i Sverige. När vi vann OS 2008 så satte de mig på piedestal verkligen, trots att jag bara tränat dem i åtta månader. Jag tänkte: ’Så jävla bra är jag väl ändå inte?’. Men de tyckte att huvudtränaren skulle ha beröm, spelarna ville ledas utav mig och då blev jag också bättre som coach.
Är det jantelagen som sätter hinder i Sverige?
– Jo, jag tycker det är helt okej att överdriva och det väl underbart att glädjas med andra. Men å andra sidan kan jantelagen vara hälsosam. Jag menar, om jag kan min fotboll innebär det inte att jag kan något om musik. Ibland upplever jag det som att om en person är framgångsrik så ska den tycka till om alla tänkbara ämnen, och i det fallet kan jag tycka att jante är bra.
– Men när det gäller ens egen profession är inte jantelagen något att vara stolt över. Jag skulle önska att vi i Sverige var mer uttrycksfulla. Vi ska använda stora ord och uttrycka dem oftare och ha samma stolthet som man har i USA.
Har du blivit mer individualistisk som tränare?
– Njae, förutsättningen i fotboll är fortfarande att laget är ett kollektiv. Även om jag börjar tveka när det gäller nästa generation.
– Men inför EM i fjol så valde vi att lyfta fram Lotta Schelin som vår stjärna. Hon tvekade i början men tyckte sen att det var lite gôtt. Jag tycker att man ska våga säga vem som är ens stjärnspelare, för då tar den ett större ansvar för att prestera. Sådant är man mer bekväm med i USA.
Är nästa generations fotbollsspelare för individualistiska?
– Åh, nästa generation… Jag måste göra min hemläxa på den, för ska jag bli framgångsrik som tränare och tycka det är roligt så måste jag förstå spelarna. Jag famlar lite just nu. De unga spelarna är bra på att veta vad de är bra på och vågar sticka ut. Det är en vinst för svensk fotboll. Men det de har missat är att fråga sin lagkamrat: ’Vad kan jag göra för att du ska bli bättre?’.
– Fotbollen och samhället är ett lagspel, och ibland kan man inte bara göra det som är bäst för en själv.
Är det samhällsandan som återspeglas i idrotten?
– Ja, jag tror det. För när man påtalar hur viktigt det är med laget och kollektivet är de jätteduktiga på att samarbeta.
– Sen är hårt jobb en annan sak jag tycker de har missat. De har stora drömmar, men har glömt bort att det tar tid att nå dit. Man måste gilla att ha lite grus i maskineriet för att lyckas, och det har de missat fullstädigt. För att nå de unga spelarna och forma framtida VM-lag måste jag förstå dem, men ibland är det jävligt svårt (skratt).
Tror du att det svenska damfotbollslandslaget vinner VM-guld någon gång i framtiden?
– Ja, det tror jag. Frågan är bara när. Efter bronset i EM har vi sagt att VM-guld är målet, även om vi inte tjatar om det. Jag har makten att bestämma vägen dit, och om jag hinner uppleva det vet man aldrig. Men bara att våga tänka tanken tycker vi är lite ballt.
Åland Uniteds ordförande Peter Lindbäck har pratat om en ”könlös” fotboll, där laget borde ha en större publik än IFK Mariehamn enbart baserat på resultaten. Vad tycker du om ett sådant uttalande?
– Det är väl härligt tänkt ändå? Folk säger att man inte ska jämföra herr- och damfotboll, men det faller på sin egen orimlighet. Jag tycker att det är okej att jämföra en herrmatch med en dammatch, och en riktig fotbollsälskare ser underhållningen i båda två. Damfotbollen har flera positiva inslag jämfört med herrfotbollen. Fair play är en sådan sak, till exempel. Det är inte många damspelare som filmar.

Oskar Magnusson