DELA

Peltonen brinner fortfarande

ISHOCKEY. Fjolårets mardrömssäsong gav honom två hjärnskakningar, en bruten käke och månader av ovisshet.
Men Ville Peltonen gav aldrig upp – och i förra veckan laddade han på Åland med sitt IFK Helsingfors inför sin 23:e säsong som proffs.                                                  

– Har man passionen kvar för ishockeyn ser jag ingen anledning att sluta, säger legendaren i en Nyan-intervju om finsk hockeys framtid, att representera värsta rivalen och gulddrömmarna med IFK.


Ville Peltonen joggar ned med resten av IFK:arna på WHA:s konstgräsplan efter ännu ett ispass i Islandia. 40-åringen släpar sig fram i värmen och uppskattar att valet av intervjuplats har fallit på en plats i skuggan i skydd bakom träden.
– Försäsongsträningen är inte särskilt rolig när man är 40 år gammal. Eller, den är väl aldrig rolig egentligen, men man inser längs vägen att gör man inte jobbet nu blir det inte roligt att spela matcher när väl säsongen drar i gång så det är bara att bita ihop, säger Ville Peltonen och skrattar.
Det där med att bita ihop blev något av Ville Peltonens röda tråd den senaste säsongen. I september i fjol tacklades han bryskt bakifrån av Jokerits Semir Ben-Amor och fick sitt livs första hjärnskakning. Fem månader senare kom den andra när Markus Nordlund – också han spelandes för IFK-rivalen Jokerit – gick hårt åt Peltonen som i smällen dessutom fick käken avslagen, ett par tänder som gick sönder och skador på bröstkorgen.


”Tänkte på framtiden”
För en 40-årig ishockeykrigare som i normala fall överväger sin framtid i rinken en säsong i taget gjorde skadorna att Ville Peltonen på allvar övervägde att lämna ishockeyn.
– Jag hade en del problem med kroppen i ett par, tre månader efter tacklingen. Inte så att jag mådde dåligt eller så, men jag fick inflammationer i kroppen som jag inte kunde förklara på något annat sätt än att de hade med skadorna att göra, säger Ville Peltonen.
– Det var först i maj som jag började känna mig riktigt bra. Och när läkarna sa att jag var 100 procent frisk och fick avgöra själv om jag ville fortsätta spela hockey så var det ingen tvekan från min sida, jag känner fortfarande att jag har något att ge som spelare.
Men om du inte hade varit helt återställd så hade vardagen sett annorlunda ut nu?
– Ja, självklart gick jag och tänkte på tiden efter karriären när det inte kändes bra. Och hade inte läkarna gjort tummen upp så hade jag slutat spela.
Ville Peltonen vrider sig på syllen han sitter på.
För en människa som älskar ishockey och har levt sin dröm i två decennier ter sig tanken på en vardag efter karriären främmande.
Vandasonen har sitt eget mentala knep för att skjuta upp de funderingarna.
– I min ålder är det knappt säsong för säsong längre. Man tar det match för match, vecka till vecka. Jag ser aldrig längre fram än så, och jag tror det gör att jag får mest ut av hockeyn. Det är bättre att bara vara och leva i nuet och inte oroa sig för vad som kommer efteråt.
Ser du en fortsättning inom ishockeyn när du har slutat att spela?
– Ja, på något sätt vill jag vara involverad i hockeyn även i framtiden, och gärna i IFK. Det behöver inte ske direkt efter karriären och det behöver inte vara som tränare. Men någon roll inom klubben kan jag tänka mig.
– Det blir ett sätt att ge tillbaka till sporten som gett mig själv så mycket. Jag har haft en hockeyskola på somrarna i Helsingfors i tio års tid, och nu senast ordnade jag ett läger tillsammans med Petteri Nummelin. Jag gillar att de finska proffsen ställer upp på sådana grejer, för det är bra för ungdomarna att få spela inför sina idoler. Det håller bollen i rullning för framtida generationers hockeyspelare.
På tal om framtiden. Jokerit kommer att gå över och spela i KHL från och med nästa säsong. Vad ser du för framtid för finsk hockey?
– Jag tycker att finsk hockey måste stå stark och hålla ihop för att göra ligan så bra som möjligt. Vi behöver behålla våra rivaliteter mellan lagen eftersom det betyder så mycket för fansen. Det är trots allt dem som i slutändan betalar våra löner och det måste man respektera.
– Sen tror jag att internationella inslag för klubblagen i Europa kan komma mer och mer, lite som med fotbollens Champions League. Förbunden måste se över hur man ska organisera det i framtiden, men en intressant sak vore om man skulle ordna VM vartannat år och däremellan köra en internationell vårturnering på klubbnivå. Jag tror att spelarna skulle gilla att mäta sig mot andra toppspelare på internationell nivå.
Du kan se tillbaka på 20 år som proffs. Är dina tre mål i VM-finalen mot Sverige 1995 det främsta minnet?
– Det är uppe där, helt klart. Allt bara hände i den matchen, jag gick på mål som vanligt och puckarna satt. Så VM-guldet är helt klart bland det största jag upplevt, men även alla OS-turneringar med Finland var speciella. Vi vann aldrig, men tog medalj varje gång. Och alla ligatitlar med HIFK och Lugano är fina minnen, det är svårt att bara ta ut ett.
När du återvände från NHL första gången 2001 blev Jokerit din klubbadress i stället för din barndoms IFK Helsingfors. Hur var det att som IFK-ikon spela för rivalen?
– (Skratt) Lite konstigt var det såklart, men det är sådant som händer ibland. Allt jag ville när jag flyttade hem till Finland var att spela för IFK. Min pappa (Esa) har spelat för dem, och jag följde laget som liten. Men av någon anledning kom jag och IFK inte överens. När det blev så ville jag bara ha en klubb att spela för, det kvittade för vilken.
– Jag hade tur att Raimo Summanen (HIFK:s nuvarande tränare, reds. anm.) var tränare för Jokerit då, för han fick mig att ta nästa steg i min utveckling. De tolv åren jag haft efteråt har faktiskt varit bättre än de tolv år jag hade innan, och tiden i Jokerit är en del av mitt förflutna som jag är helt tillfreds med.
Framtiden då; vad hoppas du kunna uppnå innan karriären är över?
– Drömmen är såklart att få avsluta med ett guld med IFK. Det är svårt att säga hur vi kommer att stå oss, det är långt kvar tills ligan ens startar, men jag gillar verkligen hur vårt lag ser ut. Vi måste se till att faktiskt göra saker och prestera på isen, i stället för att bara prata om vad vi ska göra.

Oskar Magnusson

oskar.magnusson@nyan.ax