”Om jag tränat lika hårt som Källström? Då hade jag lagt av”
FOTBOLL. Möt IFK Mariehamns livsnjutare Bobbie Friberg da Cruz i en långintervju om hånen mot Jani Lyyski, äventyret med Kap Verdes landslag och fotbojan i Norge
Bobbie Friberg Da Cruz tar ett par steg ut på Nabbens strand i Mariehamn och blickar ut över Slemmern.
Glittret på vågorna möter hans kisande blick, den friska vinden slår emot honom och termometern når bara upp i tretton grader trots att vi möts mitt i sommaren.
– Nae, nån Kap Verde-klass på stranden är det väl inte riktigt. Men det är fint här. Jag har varit ner hit ett par gånger, det är nära min lägenhet, säger Bobbie Friberg Da Cruz.
Göteborgaren Da Cruz har kuskat Norden runt i fotbollens tjänst.
Det är lätt att ställa sig frågan hur han hamnade i IFK Mariehamn och på Åland.
Nya Åland ställde den.
Och en hel massa andra frågor.
Det blev en uppvisning av en 32-årig citatmaskin.
Hur gick det till när IFK Mariehamn värvade dig?
– Efter åren i Norrköping hade jag en förhoppning om att kunna komma tillbaka till Göteborg. Jag var i kontakt med Gais, men sen fick jag inte höra något därifrån på hela vintern. Sen fick jag ett mess av ”Lundis” (Peter Lundberg, assisterande tränare i IFK) på Facebook faktiskt som frågade om min status. Jag skrev tillbaka och hörde mig för om klubbens målsättning. Nån timme senare ringde Peter Mattsson (klubbdirektör) och förklarade upplägget. Och när jag kom hit och träffade tränarna var det ett lätt beslut. Jag gillade att det var en riktig gräsmatta efter tre säsonger på konstgräs i Norrköping.
En Facebookvärvning alltså?
– Ja, man får väl säga att den var lite udda.
Varför fick du inte fortsätta i Norrköping?
– De påstod att jag var skadebenägen. Men jag var petad sista säsongen där, det är inget att sticka under stol med. Samtidigt vill de satsa ungt och jag förstår dem, sån är branschen.
Din son Leon bor i Varberg på västkusten och flickvännen Jessica bor i Stockholm. Var det ett tufft beslut att flytta till Åland?
– Jag fick såklart konsultera familjen. Det var inte bara mitt beslut. De tyckte att det lät intressant och att jag skulle ta tillfället i akt. Det är sex timmar med bil ner till västkusten, och det är inte så farligt ändå.
Är du äventyrslysten?
– Ja, det får jag ändå säga att jag är. Jag gillar att röra på mig. Jag var i en klubb (Gais) i tio år, det var lite för länge, men sen har jag flaxat runt en del i både Norge och Danmark. Jag kör Norden runt, haha.
Och sen blir det Island efter det här?
– Haha, det vet man aldrig. Vi får se vad som händer.
På tal om äventyr. 2006 tränade du med Kap Verdes landslag. Hur stod det till med dina svenska landslagsambitioner och hur var samlingen med Kap Verde?
– 2006 var Sveriges landslag ruskigt starkt, så det fanns inte en tanke på det. Möjligen nån januariturné med de allsvenska spelarna, men när jag inte fick chansen så släppte jag väl mer eller mindre tanken på det.
– I stället tog en av farsans bekanta kontakt med mig och sa att Kap Verde letade efter spelare i Europa med dubbla pass. Så både jag och brorsan (Johan) drog ner till Portugal där lägret var, och ja, det var en jävla upplevelse. Farsan hade varnat mig innan att folk från Kap Verde inte kan klockan, men jag tänkte att det borde finnas disciplin i ett landslag, men nä nä, spelarna kom för sent till samlingar och träningar. Kreoler är jäkligt mycket mañana och det var jäkligt frustrerande. Jag har aldrig känt mig så svensk som den veckan.
Var du nära att tas ut i landslaget?
– De hade landskamp veckan efter i Burkina Faso, och deras ordinarie mittback gick sönder direkt på lägret. Då tänkte jag att jag hade chansen. Men så sa de inget på hela veckan förrän jag skulle åka hem på fredagen, och då tackade jag nej eftersom det var för kort varsel. ”Rolle” (Roland Nilsson, tränare i Gais) hade aldrig låtit mig vara borta en vecka till.
Din pappa João är från Kap Verde, därav Da Cruz. Friberg har du fått av mamma…
– …Eva! En legend i Göteborg. Hon är ökänd, alla vet vem hon är.
Hur kommer det sig?
– Hon är mycket frispråkig. Det är där jag har fått min käft ifrån kan man säga, haha. Att jag är laidback och så kommer från farsan.
– Morsan var en jäkligt energisk fotbollsmorsa, en sån där fördömd förälder i dag som man inte vill ha på matcherna. Hon skrek hela tiden, och mest på mig. En match blev jag så förbannad att jag tog drog därifrån och tog spårvagnen hem.
Hur var uppväxten i Angered?
– Fantastisk. Jag hade många vänner från olika kulturer, det var väl 50/50 invandrare och svenskar i Angered då. Men jag bodde i Hammarkullen ett tag och där var det 90/10.
Vilken uppfostran fick du?
– Även om morsan var väldigt energisk när det gällde fotbollen så var det ändå studierna som var viktigast i mitt hem. Farsan var stenhård med matten alltså. Han grillade alla oss barn, alla fem. Det gick till och med så långt att polarna vägrade att följa med hem och leka med mig när jag var tio-tolv år. De visste att farsan skulle testa dem med mattetal och det var de inte intresserade av.
– Men han lyckades med en av oss: Christian är civilingenjör och jobbar på ett dotterbolag till Volvo. Han har det jäkligt bra.
Ska du plugga vidare efter karriären?
– Ärligt talat?
Ja.
– Nej. Jag har varit ganska duktig i skolbänken, men jag vill bli tränare. Jag älskar fotboll. Det är överlägset det bästa jag vet och jag vill jobba vidare med det.
Hur länge till spelar du?
– Så länge högerknäet håller. Jag har haft problem med det sen 2005 och har tagit bort menisken. Det funkar på träningar och matcher och så, men jag börjar bli kobent och det stör mig på äldre dar, haha.
Hur långt hade du kunnat gå inom fotbollen? Har du gett sporten ditt bästa genom åren?
– När jag ser tillbaka på karriären, och den tiden man var som bäst och mest talangfull så var jag inte världens proffsigaste lirare. Det har jag aldrig varit. Fotbollen är mer än jävligt rolig hobby för mig än en ambition att bli proffs.
Så om du hade tränat hårdare kanske du hade tyckt att fotboll varit tråkigt?
– Jag kan säga så här. När jag var 14–15 år fick jag äran att träna och spela med Kim Källström i Häckens juniorlag. Eller, äran och äran, han ska också se det som en ära att han har spelat med mig…
– Man såg vilken extrem träningsprodukt han var, och så hade han en väldigt pådrivande far Mikael som vi inte ska prata om. Det är inget positivt minne för mig, men man får ändå ge honom att han jävligt tidigt sa till mig att talang inte skulle ta mig någonstans. Det var hårt jobb som skulle ta mig vidare i karriären.
Var Kim en udda figur i laget?
– En liten ”outcast” kan man nog kalla honom. Samtidigt var han lagets stjärna så man såg upp till honom. Han hade ett eget träningsschema och tränade alltid extra efter träningarna, medan vi lagkamrater skrattade åt honom. Han var Sveriges överlägset bästa 82:a i tidig ålder, men jag kan säga att om jag haft ett liknande träningsupplägg så hade jag slutat som 17-åring. Jag är jävligt nöjd att jag följt min linje och njutit av fotbollen.
Det ska vara kul att vara Bobbie Friberg da Cruz?
– Ja, och det tycker jag att det är. Jag gör det jag vill i livet och är nöjd med det.
Hur är det att spela i IFK Mariehamn?
– Bra. Grabbarna i laget är goa gubbar, som man säger i Göteborg. Jag bor granne med Luis (Solignac) och det är perfekt. Han älskar att laga mat och gör fantastiska argentinska rätter. Själv är jag urusel i köket. Det är så tråkigt att stå där. Jag kan väl koka pasta, men det är väl typ så långt som mina kunskaper sträcker sig.
Så du har lagt mycket av pengarna på luncher?
– I Norrköping lunchade jag ute varje dag. Jag har bidragit rätt mycket till restaurangerna där, så de är skyldiga mig en del, haha.
Har du gjort några pengar på din fotboll?
– Njae. Eller, det var rätt bra pengar i Norge och Danmark. Det ska man inte hymla om. Här är väl pengarna sådär, det var inte därför jag kom hit. Jag ville ta ansvar och spela ligafotboll. IFK var tydliga med att de hade haft försvarsproblem.
Hur är det att spela mittback med Jani Lyyski?
– Jani är den mittback jag har klickat med snabbast i min karriär. Vi kompletterar varandra bra med hans lugn och rutin, och mitt lite mer flaxiga mittbacksspel. Jag tar djup, och han går upp i de där härliga luftduellerna. Under våren förlorade vi inte en match när vi båda var på plan hela matchen, sen bröts sviten mot Lahtis men det säger en del.
– När jag åkte över hit kom det ett gäng killar fram till mig på båten och snackade om att jag skulle få städa upp så jäkla mycket efter Jani för att han är så långsam och det och det. Så har det inte blivit alls. Jag antar att de killarna inte var Janis största fans.
När Jani var skadad hade ni en riktigt tung period i maj.
– Ja, och där kan jag känna att jag inte tog det ansvar jag borde ha tagit med min rutin. Jag har spelat både med Erik (Lundberg) och Roger (Thompson) och jag borde ha kunnat hjälpa dem mer. Där är jag självkritisk.
Kan ni fortfarande nå en topp tre-placering i ligan?
– Det finns potential i det här laget även om vi hade ambitionen att ligga högre upp än vad vi gör just nu. Men i en sån här lång serie där alla lag slår alla finns det fortfarande möjligheter.
52 minuters samtal är över.
Drygt 9 000 tecken nedskrivna.
Och då har vi inte ens nämnt fotbojan i Norge.
Vad var det som hände?
– Felplanering och dålig tajming. Jag var på väg till Oslo och hade bråttom för att hinna med en buss med Kongsvinger som jag spelade i då. Morsan skulle jobba i Oslo och åkte med mig dit. Jag hade en Ford Mondeo Turbo och kom upp i 146 på 80-väg när det plötsligt small till i en fartkamera. Jag visste att den stod där, men jag var bara i mina egna tankar och var så jäkla stressad.
– Just då var jag inte världens bästa son kan jag säga. Det tog tio minuter in till Oslo, men det kändes som 45 minuter. Jag fick så mycket skit av morsan under den resan.
Vad fick du för straff?
– 18 dagar på kåken, och 22 000 norska kronor i böter. Det var jäkligt saftigt. När Anders Wiklöf får 95 000 euro i böter plockar han nog upp det rätt enkelt, det var värre för en annan.
– Men jag hade lite tur samtidigt. Polischefen i Kongsvinger satt i klubbens styrelse så jag fick straffet omvandlat till 18 dagars husarrest, och så fick jag jobba ett par timmar om dagen med klubbens materialare som samhällstjänst.
