”Handlar om spelarnas ärlighet”
FOTBOLL. Han kuggar i ett brittiskt idéarv som tog Åland United till toppen. Nu ska Gary Williams ta laget hela vägen – men han har ingen brådska att nå dit.
– Jag gillar det långsiktiga projektet vi har börjat att bygga, säger ÅU:s nye tränare i en stor intervju om gulddrömmar, varför han föredrar den nordiska mentaliteten framför den brittiska och hur betygssättning hjälper spelarna att bli bättre.
Vi möter Gary Williams vid gallerian i centrala Mariehamn i en omgivning som knappast för tankarna till fotboll: januari, fallande snö och kyla.
Men här sitter vi nu – omfamnade av vinter – och pratar om en ligasäsong som bara är drygt två månader bort för vice-mästarna Åland United.
Och vi pratar om en del annat också.
– Det är tur att jag har bott i Finland och acklimatiserat mig till vädret under mina år där. Jag är van vid att lufsa runt i snön och har inga problem med det, säger Gary Williams och skrattar när han borstat av snön från jackan.
Han föddes i Kent i sydöstra England 1978 och att hans fotbollsbana skulle leda honom till att träna ett damlag på Åland 35 år senare är mer av en slump än ett uttalat karriärsmål. Omvägen gick via USA i slutet av 90-talet.
– Jag stack i väg som 18-åring för att plugga på college i Kentucky och samtidigt spela fotboll. Vi hade ett bra lag som vann ett par nationella mästerskap och på den tiden drömde jag fortfarande om att bli proffs. Men fotbollssäsongen i USA spelas bara på hösten, och jag antar att jag drogs med i allt annat som universitetslivet hade att erbjuda i stället för att bara fokusera på min egen karriär.
Men kontakten med sporten släppte han aldrig helt – och efter ett par år som lärare erbjöds han att komma tillbaka till Lindsey Wilson College som tränare för damlaget.
– Det gick bra för laget och vi vann två mästerskap under mina tre år som tränare. Det var en intressant och rolig tid att få engagera sig som tränare, men jag träffade min nuvarande fru i Kentucky och med barn på väg beslutade vi oss för att flytta tillbaka till Europa.
Frun Nora är född och uppvuxen i Helsingfors och den finländska huvudstaden blev det unga parets bas efter tiden i den amerikanska södern. Sonen Henri föddes 2008, dottern Iida kom två år senare och i samband med hennes födsel flyttade Gary Williams sin familj till England för att låta barnen komma närmare sina farföräldrar.
Videogranskade åt Charlton
Fotbollen fortsatte emellertid att spela en central roll i hans liv även i Europa. Williams kom via Nora – som själv spelat fotboll – i kontakt med HJK och tränade både pojklag och damernas A-lag innan flytten till hemlandet. Väl där hjälpte han till med att coacha på lokal nivå och även med videoanalyser för Charlton Athletic.
– Sen kom vi till en punkt när vi vägde för- och nackdelarna för våra barn att växa upp i England jämfört med Finland. Vi beslöt oss för att det vore bättre med Norden samtidigt som min frus arbetsgivare ville att hon skulle komma tillbaka efter mammaledigheten.
Det där med att ”det vore bättre med Norden” är en hållning som frun Nora knappast är ensam om i det williamska hushållet. Gary Williams återkommer hela tiden till hur han gillar det respektfulla, ansvarstagande nordiska samhället jämfört med det individualistiska amerikanska och brittiska.
– Mitt perspektiv på livet har formats under mina år i Finland, och jag gillar sättet man lever på i de nordiska länderna. Det finns en ansvarskänsla gentemot varandra och i det samhälle man lever i. Storbritannien har börjat följa den amerikanska trenden av överbeskydd; man tror hela tiden att nån är ute efter en, eller att regeringen genom nån slags konspiration ska göra ens liv sämre. Till följd av det försöker folk att gena i alla aspekter av livet. I Norden gör man rätt sak för att det är rätt sak att göra, inte för att man ska få en fördel gentemot andra människor.
Solidaritet och medbestämmande syns även i hans ledarskap.
I Åland Uniteds träningsschema har han graderat intensiteten i passen från 1 till 10, men för att följa upp hur spelarna upplevde övningarna får även de sätta betyg.
– Jag tycker det är jätteviktigt att ta del av spelarnas åsikter. Med hjälp av betygen får vi en känsla för hur intensivt vi kan träna tjejerna. Och vi får också en bild av när vi kan pusha dom extra hårt för att utvecklas, och när vi ska låta dom vila. Allt bygger ju på ärlighet från deras sida, men vi har så pass fokuserade och målmedvetna spelare som vet om att det bara drabbar dom själva om dom skulle fuska till sig lättare pass.
Till helgen börjar matchandet i försäsongscupen Damälvan. På vilket sätt vill du att Åland United ska spela i år?
– Jag gillar att ha mycket bollinnehav, att vi bygger spel från egen målvakt genom varje lagdel fram till motståndarnas mål och att vi blir duktiga på att värdera lägena när vi ska gå framåt. Defensivt ska vi försöka vinna bollen högt upp i banan, utan att blotta oss bakåt. Det är en tänkbarhet att vi fortsätter på det 4–2–3–1-system som Steve Beeks hade, men i slutändan är det bara siffror. Uppställningen kommer att se olika ut när vi anfaller jämfört med när vi försvarar, och vi måste också lära oss att anpassa oss efter motståndet.
Tror du omställningen för spelarna att få en ny tränare underlättas av att du är britt precis som Steve Beeks?
– Vi använder samma terminologi, och på så sätt känner spelarna igen sig. Och jag har pratat så mycket både med Steve och Mikael Virta (assisterande tränare, reds. anm.) om fjolårssäsongen och vad dom skulle vilja utveckla i spelet, så min känsla är inte att jag tar över ett helt nytt lag.
Spelade Steve Beeks en roll i att få hit dig till Åland som sin ersättare?
– Det var faktiskt Stefan Strömborg (assisterande tränare för IFK Mariehamn, reds. anm.) som tipsade om att jag skulle komma till Åland redan i januari i fjol när vi träffades på en tränarkurs i Finland. Sex månader senare ringde Mikael Virta och frågade om jag var intresserad av att ta över Åland United. Varje samtal jag hade därefter med ordföranden, styrelsen och folk i föreningen gjorde att jag mer och mer kände att det var rätt att komma hit. Jag gillar långsiktigheten i att försöka bygga broar mellan den lokala fotbollen och Åland United för att låta unga talanger utvecklas i rätt takt, och alla förutsättningar finns här för att göra det.
Långsiktighet är en sak, men som silvermedaljörer i fjol borde väl en ligaseger vara ett givet mål nu?
– Vi måste alltid sträva efter att bli framgångsrika, och alltid sikta mot guld. Men jag vill inte att vi ska basunera ut att vi går för titeln, vårt fokus ska ligga på att utveckla vårt spel match för match och därigenom sätta oss i en position i oktober som gör att vi kan vinna ligan. Vi kan inte vinna guldet under de tre första månaderna av säsongen, men vi kan definitivt förlora det då.
