FOTBOLL. Skadorna stod mellan IFK Mariehamn och en historisk medalj i ligan – men kanske lika mycket en förlorarmentalitet. Nya Åland satte sig ner med lagkaptenen Jani Lyyski för att summera det som varit, och blicka fram emot det som komma skall.
– Det handlar om att se sig själv som ett topplag för att lyckas, säger han.

Vi åker till Solberget i Jomala och de nybyggda husen med utsikt över Mariehamn.
Åland är hemmaplan för Jani Lyyski, men omgivning ny. För två månader sedan flyttade han och fästmön Emma Påvall in i det nybyggda huset som ännu inte haft sin slutsyn.
Förlovningen och husköpet vittnar om ett par som rotat sig – om en fotbollsspelare som hittat hem till moderklubben.
Men på frågan om Jani Lyyski spelar i IFK Mariehamn resten av sin karriär svävar 30-åringen på målet.
– När jag spelade i Djurgården var alltid tanken att jag skulle komma hem och runda av karriären i IFK. Så är det fortfarande, och så kommer det kanske att bli. Men under det senaste året känner jag att något har börjat gro i mig; jag har aldrig varit någon som stationerat mig på ett ställe för en väldigt lång tid. Jag är tillfälligt på Åland. Om den tillfälligheten är lång eller kort får tiden utvisa, säger Jani Lyyski.
Men när fotbollskarriären är över ska du väl bosätta dig på Åland?
– Ingen aning. Visst, vi har köpt hus, men jag tror faktiskt på fullaste allvar att jag och Emma vill testa på att bo en sväng utanför Åland. Jag kan inte säga just nu att målet är att spela fem år till i IFK och sen lägga av. Jag är öppen för allt och inget är hugget i sten, även om jag verkligen trivs bra med livet som det är just nu.
Hur realistiskt är det att som 30-årig mittback tro på en fortsättning utomlands?
– Jag kommer aldrig att spela i Barcelona, det fattar jag såklart själv. Däremot går det inte att blunda för att den dagen jag ska summera mitt CV så kommer det ändå se helt okej ut. Det är klart att det finns möjligheter att spela fotboll på annat håll. Se på Europa League i somras, vi mötte spelare från Azerbajdsjan som ska vara bättre än oss, men ändå finns det flera IFK:are som tar plats i Inter Baku. Jag är öppen för det mesta när det gäller min framtid som fotbollsspelare.
Så långt det som kommer efter 2014 då Jani Lyyskis kontrakt med IFK Mariehamn går ut.
Men mittbacken pratar hellre om det närmast förestående.
Om hur IFK Mariehamn ska nå över tröskeln nästa år och äntligen ta en historisk första medalj i Veikkausliiga.
– Jag sätter upp små mål hela tiden och just nu brinner jag för att komma topp tre i ligan med IFK. Jag hoppas få med mig fler på det tåget och jag vet att jag har fler med mig inom föreningen som strävar efter att verkligen kunna etablera sig i toppen av ligan.
Ni har slutat fyra två år i rad. Vad krävs för att nå ända fram till en medaljplacering?
– Om vi utgår från att Diego (Assis) och Dever (Orgill) får vara friska nästa säsong så behöver vi Luis Solignac på topp och några stabila pjäser till. Jag ser gärna ett par ledartyper i de bakre leden och en extremt bra innermittfältare som en yngre spelare kan ha att se upp till och växa bredvid.
– Sen tror jag att hela föreningen måste genomsyras av ett annat tänk. Tidigare har IFK alltid haft som målsättning att hålla sig kvar i ligan. Nu tycker jag att vi verkligen måste höja blicken och sikta på en medalj. Om alla höjer sig tio procent så når vi dit. Vi spelare måste träna tio procent mer, de på kansliet måste sälja tio procent mer reklam, publiken bli tio procent större och ledarna gå tio procent fler tränarkurser så är vi där (skratt).
På tal om ledare i försvaret. Hur självkritisk är du när du blickar tillbaka på en säsong då ni släppte in näst flest mål i ligan?
– Självklart inser jag att det inte är bra nånstans att släppa in så många mål som vi gjorde. Under alla år som jag spelat i IFK har försvarsspelet varit det som vi varit bäst på. I år var första gången vi darrade betänkligt bakåt. Klubben satsade på en mer offensiv prägel, men visst ska man kunna klara av att ha båda delar.
– Samtidigt ska man komma ihåg att Simon Nurme, som var ligans bästa målvakter i fjol, gick skadad i princip hela året, och ”Jacke” (Jarkko Värttö), en av ligans bästa backar, gjorde inte en minut. Det fanns inte på kartan att han skulle vara borta så länge, och när klubben ville värva in försvarsspelare gick Diego, Dever, Petteri (Forsell) och Pekka (Lagerblom) sönder och helt plötsligt behövde vi offensiva spelare.
Hur ser du på kritik mot ditt eget spel? Jag har sett flera påpeka din långsamhet på olika nätforum.
– Ja, om någon på läktaren tycker jag är långsam, det är ju en bra iaktagelse… Va fan ska jag bry mig om det? Eller, det kanske jag gör, omedvetet. Jag kan tycka att det alltid är problematiskt att bedömas indivuduellt i ett kollektiv; vi kan torska med tre-fyra bollar och jag spelar bra, medan jag kan vara usel när vi håller nollan.
– Det största problemet med vårt försvarsspel när jag ser tillbaka är att vi inte riktigt jobbade tillsammans. Vi drog inte åt samma håll och hittade inte rytmen. Jag har svårt att tro att anledningen till alla mål bakåt är att nån är långsam eller nån annan är dålig i passningsspelet, jag tror att det var helheten som vi aldrig fick ihop. Jag brukar tänka på det, hur fasiken är det möjligt att vi inte fick ihop det på en hel säsong? Jag har inget bra svar på den frågan.
När skulle du säga att du var i riktigt bra slag senast?
– Jag var i extremt bra form när jag flyttade från Vasa till Djurgården. Från december 2009 till mars 2010 var jag som bäst. Sen drog jag på landslagsläger och så kom det en dipp när allsvenskan började, och efter det drog jag på mig en lårskada.
Fotbollshistoriens mest feltajmade formtopp, med andra ord?
– Ja, den var extremt feltajmad (skratt).
– En stor anledning till att jag nu tränar hårdare än normalt vid den här tiden på året är att jag vill komma tillbaka i riktigt bra slag igen. I år hade jag min topp i juni, juli. Sen tycker jag att jag tappade mot slutet. Jag känner av min onda rygg ibland, men jag försöker hitta balansen och få den träning som håller mig i form samtidigt som den inte belastar ryggen för mycket. Jag håller fortfarande helgerna fria, till exempel.
Vad säger läkarna om dina ryggbesvär?
– Att jag kommer att få dras med det hela livet. Jag har en utbuktande disk, och smärtan strålar också lite ner i benen. Men samtidigt kan jag inte säga att jag har missat särskilt många matcher i karriären på grund av ryggen, så det ska nog gå bra.
På tal om Djurgården. Hur ser du på din tid där och det bittra avskedet som följde?
– Dif var en stor del av mitt liv. Jag hade två och ett halvt bra år där med många positiva stunder som gav mig extremt mycket erfarenheter. Men det sättet jag lämnade klubben på, det är en händelse som också satt sina spår i mig. Det var första gången jag kände avundsjuka och bitterhet i mitt liv. Det fanns ingen orsak att bete sig så som Magnus Pehrsson gjorde, och det lustiga är att han erkände det själv också.
Vad var det som hände?
– Han sökte en annan spelartyp än mig, och det förstår jag. Men när jag tackat nej till den tredje eller fjärde klubben som ville ha mig började hans konstiga beteende. Då kunde vi vara 20 man på träning och spela nio mot nio medan jag och en till som inte hittat ny klubb fick springa vid sidan av plan. Det var nån form av vuxenmobbning.
– Trots det så tyckte Magnus att jag var en fantastisk människa. Jag höll käften och klagade aldrig medan andra spelare gjorde det. Ändå behandlade han mig så.
Men med facit i hand så ledde det till något väldigt positivt.
– Ja, och det är ju ett gott betyg till IFK Mariehamn att jag valde dem före andra allsvenska lag (Syrianska) och Norska Tippeligalag (Sogndal). Och nästan direkt efter jag kom tillbaka till Åland träffade jag Emma. Jag hade nästan gett upp kärleken. Jag kan vara väldigt envis och vill verkligen hitta den bästa. Det har jag gjort nu.

Oskar Magnusson

oskar.magnusson@nyan.ax