Vi har just stigit av färjan med en blågul rand längs sidorna. Jag och kollegan Fredrika ska till Stockholm på konsert och har mot bättre vetande tagit kvällsavgången på en lördag. Trängseln är ovanligt stor och våra kinder blossar röda av kroppsvärmen som ångar från alla våra medresenärer med sina överlastade ölkärror som otåligt stampar på stället i väntan på att kön i gångtunneln ner till terminalen ska röra på sig. Någonstans i virrvarret av onyktra och därtill ostadiga människor finns en Kalle. Varken jag eller Fredrika, eller majoriteten av de hundratals passagerare som går av m/s Eckerö den här kvällen kommer att se Kalle. Men vi kommer alla få veta att han finns.
Kalle har nämligen rest i sällskap med en högljudd vän. Vännens namn får vi aldrig reda på, men av rösten att döma är Kalles vän tämligen rund under fötterna och har antagligen också sugit i sig en ansenlig mängd cigaretter i sitt liv. Kalles vän verkar också tro att Kalle varken hör eller ser särskilt bra. Decibelnivån är nämligen öronbedövande.
– HÄR ÄR JAG KALLE!, vrålar hon så de få fönsterglasen i den trånga gångtunneln darrar.
– TITTA PÅ MIG KALLE! HÄR ÄR JAG!
Några i trängseln börjar fnittra och snacket går.
– Lever Kalle?, undrar någon.
Kalle verkar ha puls och stå på fötterna kan vi konstatera när vännen återigen bräker ut uppmaningar att stackars Kalle, som uppenbarligen också har tagit några järn för mycket, måste räta på sig.
– DU LUTAR ÅT VÄNSTER, KALLE!
Gapandet ackompanjeras plötsligt av ljudet av en ölkärra som välter. Krasch, boom, bang, och ölburkar som rullar åt alla håll.
– NÄMEN, KALLE!
– Det går inte bra för Kalle, konstaterar en medpassagerare och en annan fyller i:
– Stackars Kalle, han vill säkert bara åka hem och sova.
– Jo, men det går inte. Han lutar ju åt vänster. Kan bara gå i cirklar.
– Tror du han stavar Kalle med K eller med C. Jag tror med C, säger Fredrika och jag börjar genast forma en bild av denna vid det här laget näst intill mytologiska varelse i mitt huvud, trots att jag varken vet hur han ser ut eller har hört ett ord han har sagt.
Fördomarna får flöda fritt.
– Nej, definitivt med K. Och Kalle är en förkortning av ett ologiskt dubbelnamn. Typ Karl-Stefan. Han jobbar i industrin och har varit på fackföreningsmöte och unnat sig på buffén. Han gillar motorsport och trav, bor i radhus i Roslagen och klipper gräset med bensindriven gräsklippare, fantiserar jag.
Vi lämnar till slut Kalle och hans kamrat bakom oss och går på våra respektive anslutningsbussar. Efter några minuter får jag ett mess av Fredrika.
”En man gick på bussen och sa till välkomna ombord till alla, och en kille frågade om det är han som är Kalle.”
Det var det inte. Jag undrar vart Kalle tog vägen. Kanske står han fortfarande i tunneln och lutar åt vänster.
