SÖK
MENY
Jag har börjat väva igen efter en paus i ett par år och jag blev snabbt påmind om magin med att låta händerna stilla hjärnans brus.
Inför kursstarten var min hjärna blank när jag tänkte på i vilken ordning de olika skedena i att förbereda en vävstol kommer – allt från att reva, dra på, solva, skeda, knyta fram och att sätta sig under vävstolen för att binda upp lattor och trampor.
Väl på plats fylldes luckorna snabbt i, framför allt visste händerna allt det som min hjärna glömt. Framknytningen, som jag mindes som ett marigt skede där det gäller att få alla trådar i ränningen lika hårt fastknutna, löste sig själv med lite försök och misstag. Händerna mindes hur jag skulle knyta och dra för att låsa knutarna. Känslan av att dra handen över ränningen och känna att jamen nu! Nu är alla trådar jämnt spända! Tillfredsställelse kan visa sig på många sätt.
Trampuppknytningen, som i så många år var ett totalt svart hål för mig, löste jag på egen hand efter att ha stämt av med mina kurskamrater och vår vävlärare. Jag till och med snackade i telefon med en vän samtidigt som jag inverterade det svenska mönstrets svarta och vita rutor till det finländska, mer logiska (?) systemet. Och fick det rätt!?! Med tio trampor och åtta skaft fanns en hel del att knyta upp och min stolthet visste inga gränser när jag försiktigt testade skälen. Efter ett par finjusteringar kunde jag konstatera att tidigare erfarenheter går att hitta i hjärnbarken.
Var finns den där kunskapen som gör att man om man en gång lärt sig cykla kan cykla trots att det gått många år sedan sist? Sitter den i benen, i huvudet, i händerna? Visst, helt smärtfritt är det inte alla gånger, men övning ger träning, heter det visst.
Känslan är skön när jag sätter mig i vävstolen och jag i en jämn takt kan föra skytteln från sida till sida samtidigt som min vänstra fot sköter tuskaftstramporna och min högra dansar från höger till vänster i en jämn takt över de åtta mönstertramporna. Korgmönstret växer fram och handdukstyget dras fram allt eftersom centimeter läggs till centimeter.
Det bästa är ändå friden inombords när jag igen har ett effektivt sätt att stänga ute omvärldens brus – eländena, tjattret, striderna och allt gnäll – och bara kan få min hjärna att fokusera på att få mina händer och fötter att samarbeta och tråden att löpa upp och ner i exakt rätt ordning i den snillrikt konstruerade vävstolen. Andra kanske kallar det gammalmodigt hantverk, förspilld kvinnokraft eller ineffektiv tidsanvändning.
Jag kallar det magi. Ren magi.
