SÖK
MENY
När jag går i pension? Nu.
Sista dagen på jobbet. Skrivbordet och mejlkorgen ska rensas. Jag behöver inte läsa redaktionens arbetsschema för september.
Märklig känsla.
Jag kom till Nyan våren 1986 när familjeredaktören Maj-Len skulle vara tjänstledig.
Då hade jag studerat fem år vid Åbo Akademi utan någon brådska. Prio ett var att skriva låtar och jaga skivkontrakt för ett band jag var med i. Förstås gav det inga inkomster så när studielånet tog slut behövdes jobb.
Av alla arbetsplatser jag hade haft genom åren var Nya Åland den första där jag kände mig hemma. Och där jag kände att jag kunde bidra med något som ingen annan hade koll på.
Tur att jag sökte mig hit.
Men familjeavdelningen hade jag ingen aning om.
Om en nybliven mamma hade sagt att bebisen var 70 centimeter lång och vägde 15 kilo hade jag gladeligen skrivit det. Allt som hade med barn att göra var något som pågick i ett parallellt universum.
Samma sak gällde till viss del pensionärer. När jag intervjuade gamlingar hände det att jag frågade hur de bar sig åt för att vara så pigga i sina höga åldrar. Det hörde till.
Jag ställer fortfarande den frågan. Men nu vill jag verkligen veta svaret. Är det en kombination av goda gener, lyckade livsval, medelhavsdieter och motion? Hur ska jag, en 65-åring som aldrig lyckats leva hälsosamt mer än någon månad, kunna hålla i gång lika länge?
Jag sökte aldrig ett ordinarie jobb. Det blev många långa och korta Nyanvikariat. 1994 kom jag in på ett sådant som förlängdes och förlängdes. Sommaren 1995 fick jag veta att tjänsten hade blivit ordinarie.
Jag blev aningen irriterad. Livet som evig vikarie var osäkert men det fanns en frihet i det också. Känslan att man kunde ge sig iväg på något annat när man kände för det.
Några år senare gjorde jag det. Det blev en flytt till Stockholm. Först var jag tjänstledig och sen sade jag upp mig. Men förstås fortsatte jag jobba på och för Nyan. Efter sommarvikariatet 2008 frågade chefredaktören Nina om jag ville komma tillbaka. Det var dags.
En ursäkt är på sin plats.
Den riktar jag till alla som genom åren tipsat mig eller blivit intervjuade om viktiga och intressanta grejer – utan att jag sen skrivit ett ord om det i tidningen. Bortförklaringarna är många. Stress, svårt att hitta källor som kan bekräfta rykten, eller bara mental förlamning. När man väntar för länge blir saker ogjorda.
Den rutiga skjortan ni ser på bilden har jag fortfarande.
Porträttet togs för tio år sen innan vi flyttade från Dalbo till centrum.
Då och då har jag bett våra fotografer om en ny bild där man ser litet mindre av magen men det har aldrig blivit av. Jag är inte snyggare nu så jag har inget emot att den publiceras en sista gång. Sen får vi ses i verkligheten.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
