Derek. Så heter min nya förebild, medan Derek-2 också har stor blivande idol-aura. Derek numro ett är bonde i Devon i sydvästra England, han är också granne och sedan lång tid tillbaka bitter fiende med Derek-2 … som också är bonde. Jag vet, det är svårgreppbart.
Det jag snackar om är alltså en dokumentärfilm, som handlar om bönderna, grannarna och trätobröderna Derek & Derek. Av en ren händelse snubblade jag in på filmen från de första minuterna, och kunde sedan inte slita mig från tv-soffan. Egentligen inte för att jag har någon större fäbless för agronomiska metoder, utan mer för att filmen inger en gnutta hopp för mänskligheten och det faktum att det faktiskt går att ändra på sina egna gubbiga beteendemönster och sedan generationer inlärda ”fakta”.
Filmen, i korthet, visar alltså hur två smått surmulna gubbtjyvar driver sina gårdar i grannskapet. Derek Banbury gör som hans familj före honom alltid har gjort. Hans storskaliga mjölkgård producerar på löpande band och med alla upptänkliga hjälpmedel.
Granngårds finns hans livsnemesis, Derek Gow. Hans fårbonde-dagar är över, och numera vill han förvilda all sin mark, bland annat genom att låta vildsvin böka upp tidigare odlingsmarker samt genom att föda upp och plantera ut hotade eller nästan utdöda djurarter. Det här retar naturligtvis gallfeber på Derek den tjurige.
Hur som helst, spaltutrymmet räcker inte till för att återge handlingen, men jag uppmanar alla att se den. Jag ville mest komma till slutklämmen, det som är dokumentärens stora behållning. Och det är, hur konstigt det än låter, just butter-Derek, han som föredrar den storskaliga skövlingsmetoden.
I slutet inser han nämligen, sina 72 år och en livstid av max-produktion till trots, att naturkramar-Derek bakom staketet, med sina blomstrande ängar, har en poäng. De två surgubbarna samsas och får förståelse för varandra – och det är ingen lätt grej att göra för oss gubb-kunniga som redan vet allt.
Därför är bitter-Derek min nya förebild.
