Jag har nyligen fyllt 37. Under dessa 37 år har jag cirka 99 procent av tiden varit en nattuggla och sjusovare. Speciellt det sistnämnda. Jag har kunnat ta såna sjuka sovmorgnar. Att snooza och ligga och dra mig har varit min favoritsport. Men så hände något. Morgonenergin.
Det senaste året har jag sakta närmat mig medelålderns stora röda flagga – tidigare läggning. Jag hör mig själv vid 22 gäspa lite, smaska lite smågubbigt och säga ”jahapps, om man skulle knyta sig”. Om jag försöker trotsa dessa impulser och stanna kvar på soffan och försöka läsa – då blir jag bara ännu tröttare.
Så det är marsch i säng som gäller.
Fram tills nyligen har det ändå inte haft en så stor inverkan på morgonrutinerna. Det har fortsättningsvis varit svårt att ta mig upp ur sängen i tid för att inte behöva stressa till jobbet. Men så för några veckor sedan så behövde jag av någon outgrundlig anledning gå upp redan 6. Och det var på något vis mycket enklare att ta sig upp klockan 6 än klockan 8.
Och jestanes vad jag fick saker gjort. Diskade, tvättade, läste och lagade frukost. Min man säger att det var som att höra en liten tungfotad armé av hamstrar rumstera runt i nedervåningen.
Det här väckte något i min kropp. En märklig vilja att stiga upp tidigt. Jag vaknar nu, utan väckarklocka, runt 6. Jag försöker somna vidare, men är för pigg (!!?) och stiger sedan upp istället för att vara allmännyttig (och väcka min man tydligen).
Häromdagen kom jag mig på att börja gäspa redan klockan 21. Det var faktiskt dagen jag fyllde 37.
Hej tidiga medelåldern, du är tydligen en morgonpigg jävel.
