SÖK
MENY
Gymmet är kanske den plats på jorden där jag känner mig som mest obekväm. Jag har aldrig varit en frekvent gymbesökare men efter en period av ryggsmärtor där flera av varande oberoende källor tipsade mig om att det bästa jag kan göra för att bli av med smärtorna är att ”styrketräna” var det dags att ta tag i saken.
När jag dessutom såg att ett gym hade specialpris på medlemskap och att de har något som heter e-gym fanns det inget motargument längre. Jag menar vem tackar nej till ett bra erbjudande?
Nu har jag ”e-gymmat” i ungefär två månader. Tycker jag att det är roligt? Nej.
Märker jag någon skillnad rent fysiskt? Ja, ryggsmärtan är i princip borta.
Bra så.
Men grejen med e-gymmet är att man inte direkt känner sig som den tuffaste gymbesökaren när man loggar in på maskinen och börjar träna. Inte för att man behöver vara tuff. Machokultur är något jag tar stort avstånd från, men i ärlighetens namn är man som kille kanske lite skadad av den.
I alla fall när det kommer till just gymmet.
Man är inte så kaxig när man glider in som långben med en begynnande kula på magen och ser alla gymbros som lyfter tunga vikter och inmundigar sina proteindrycker. För att sedan stolt stå och flexa framför spegeln.
För mig är gymmet varken en hobby eller en plats där jag vill vara social. Gym är en nödvändighet för att jag ska må bra och inte känna mig som en 30-åring i en 60-årings kropp. Jag går dit för att göra det jag ska och vill ta mig hem så snabbt som möjligt.
Trots att jag inte trivs på gymmet tänkte jag ändå att mitt gymmande skulle ge mig en liten självförtroendeboost. Tror ni det blev så?
Svar: Nej.
Här kommer ett kort sidospår: Visste ni att idén till det moderna gymmet föddes i Bårarp utanför Halmstad av en svensk läkare vid namn Gustaf Zander i slutet av 1850-talet?
Och att hans innovation nästan resulterade i Nobelpriset.
Det visste inte jag. Men nu vet jag det och om ni vill veta mer om detta så är det bara att googla hans namn.
Och nu går vi tillbaka till träningen. När man börjar med e-gymma gör man först ett styrketest och andra mätningar som fastställer ens biologiska ålder.
Resultatet var inte en trevlig överraskning. Jag fyllde 29 år i oktober men enligt den förbannade e-gymsappen har jag styrka som en 36-åring, där underkroppen är 50 år, flexibiliteten är som en 40-åring och konditionen som en 39-åring. Min metabolism, vad nu det innebär, är som en 43-årings.
Som referenspunkt är den gyllene biologiska åldern 21. Det är där man vill vara oavsett sin faktiska ålder.
Men just detta har gjort att jag sakta men säkert har gjort träningen till en rutin. Min biologiska ålder ska ner och det snabbt. Snart kanske jag med stolthet kan ta av mig tröjan, flexa i spegeln och ge en fistbump till en fellow gymbro samtidigt som jag sveper i mig ett rått ägg.
