Nyss kom jag tillbaka från en kortare ledighet, och jag är helt slut. Det kan tänkas underligt, för de tre dagarna ägnades åt en urtypisk semesteraktivitet: segling. Det är något av det mest krävande, och arbetssamma, man kan ägna sig åt.
En släkting till mig hade nyss slagit till på en segelbåt och skulle ut på en premiärtur som tajmade mycket väl med min långhelg. Förutom min familj skulle mina tre små kusiner också med på seglingen, alltså var vi sju som skulle med. Här började jag ana oråd.
Först skulle vi packa. Det var riktigt ansträngande. Matsäck (en större måltid, vatten och snacks), extrakläder (Ska det regna? Hur mycket blåser det på sjön? Behöver jag leta fram en keps eller räcker solglasögon?), sju flytvästar (Hur mycket väger alla?) och en vråltung uppblåsbar liten jolle. Innan detta hade min släkting spenderat 45 minuter på att vika ihop rullfocksfodralet på rätt sätt. Allt detta skulle sedan bäras ned allt detta till bryggan.
Ett annat huvudbry blev mina söta små kusiner. De var mycket energiska och hamnade ofta i tjafs. De vistades gärna nära varandra, särskilt i båtens lilla sittbrunn där det finns typ 45 meter tampar och fyra andra vuxna människor. Det blev till en situation som krävde viss möda att hantera.
Väl på båten slutade inte besvären. Mellan GPS-navigering och sjöutsikt behövde ansvarig vuxen också känna av hungersnivån på barnen. Detta gjordes genom hörsel: ju högre och mer frekventa skrik, desto snabbare behövde giffelpåsen öppnas – och hittas, bland alla hundra grejer som trängdes i ruffen.
Allt hittills sagt låter som klagomål, men det är faktiskt inte så jag menar det. Jag förundras mest över hur något så jobbigt och arbetssamt kan bli så semesterkodat.
Under året längtar man efter avslappning och lugn, men gillar man att segla så är det motsatsen man möter.
Jag ser fram emot att göra exakt samma sak nästa sommar igen.
