”Är det där Olsen brothers?”
Det är andra gången en kollega frågar mig idag vad jag nynnar på (läs jamar på). Och ja, de har rätt. Olsen Brothers ”Fly on the wings of love” ligger alltid i mitt bakhuvud och har gjort i åratal. Så fort min hjärna känner för en musikalisk paus så är det de danska bröderna som tog hem Eurovisionen år 2000 som sätter igång.
Forskningen säger att 98 procent av västvärldens invånare någon gång upplever oönskad musik i huvudet. Det kallas på engelska för ”earworms”. För två tredjedelar upplevs de som neutrala eller positiva, men för resten är det ett irritationsmoment. Jag kan berätta att jag hör till de sistnämnda.
Tydligen är det ofta snabba och melodiskt simpla låtar som vill fastna som ett tuggummi i hjärnbarken. Några vanliga låtar är Bad romance av Lady Gaga och Dont stop believing med Journey (sedär, nu började de spela i ditt huvud eller hur?).
Tydligen lönar det sig inte att försöka blockera sången, utan bara acceptera sin inre jukebox. Att försöka motstå låten gör det enligt experter bara värre och kan trigga hjärnan att spela den om och om och om igen … Men man kan pröva att tugga tuggummi för att distrahera hjärnan.
Enligt Harvard Health ska man uppsöka läkare om en låt spelat på i mer än 24 timmar. Jag tror tidsfristen är kortare än så om man frågar mina kollegor. Jag tror att de redan efter en timme av konstant eurovisions-jamande skulle vara beredda att ringa efter support.
