Mitt sociala medieflöde är fyllt av diverse elithobbyutövare. De som stickar tonvis med perfekta plagg i veckan, har lärt sig fem språk på egen hand eller som i rasande fart pysslar ihop olika sorters konstverk av provocerande hög kvalitet.
Det drömmer jag också om att göra. Jag målar alltför sällan och jag har inte plockat upp ett par sticknålar sedan man under betygshot tvingades göra det i grundskolan. Det är inte för att jag inte vill som det inte blir av, utan det är tanken på att behöva öva innan man blir riktigt bra. Jag vill vara bra direkt.
Det går väl lite emot själva syftet med en hobby. Det är ju inte resultatet som ska vara det viktigaste utan resan dit, att ha kul medan man tragglar på med glosor, garn, akrylfärg eller vad det nu är.
Men sen blir problemet att jag bygger upp för yviga drömscenarion som lätt blir en törn i sidan till motivationen. Om jag ska börja sticka, virka, brodera mina egna plagg så hade ju det bästa varit att göra det med egen ull, från egna får, som man både ska ha råd och tid att ha. Till sist blir det bara ursäkter för att skjuta upp det till en annan dag och inte behöva göra sig själv besviken.
I stället för att jämföra sig med alla de som redan hunnit så långt i sina nischade hobbyresor så måste man komma ihåg att alla börjar någonstans.
Jag har länge försökt samla mod till att komma igång med det där övandet. Jag fotar potentiella referensbilder ute på hundpromenaden som jag tänker ska få komma till nytta nu under mörka höstkvällar, och jag har faktiskt engagerat mig i en språkkurs.
Det måste få bli timmatal av felaktiga uttal och fördärvande penseldrag och några yllesockor med ojämna maskor. Nu ska jag kasta mig utför hobbybacken. De ä bar å åk.
