Viktigt för barnen att prata öppet
Det går att ha ett normalt familjeliv även med psykisk ohälsa. Men då måste det finnas en öppen kommunikation.
– I högstadiet var det som att jag sprang in i en verklighetsvägg, en bubbla som sprack, säger Elin Röblom som växte upp i ett hem med psykisk ohälsa.
Att inte prata om mental ohälsa skyddar inte barnen.
– Det är att göra barnen en björntjänst. Barn är mer uppmärksamma än man tror. Att tro att det inte påverkar dem är naivt, säger Marika Lundberg, mentalvårdare på psykiatriska enheten på ÅHS.
Hon träffar oss tillsammans med Elin Röblom, som är utbildad erfarenhetsexpert och har vuxit upp tillsammans med en mamma som varit sjukskriven större delen av sitt liv.
– När man är liten tänker man inte så mycket på helheten. Det är först i tonåren som jag började fundera på det, i högstadiet var det som att jag sprang in i en verklighetsvägg, en bubbla som sprack. Först efter 20 års ålder har jag börjat bearbeta det.
Barndomen beskriver Elin Röblom som bra, hon hade viktiga stödpersoner i sin omgivning och minns lekar och möjligheter till att utveckla sin fantasi. Men visst fanns oron för mamman alltid där.
– Känslomässigt kanske jag har växt upp lite för snabbt. Jag funderade mycket på hur mamma mådde och ville inte själv dela med mig av saker för att hon inte skulle behöva ta itu med det.
”Ingen pratade om det”
Det som hon skulle önskat så här i efterhand var att någon skulle pratat med henne om mammans problem.
– Det var ingen som förklarade. Och man märker ju att något är annorlunda. Jag har alltid vetat att något är orsak till att hon var sjukskriven och att jag var tvungen att bo borta i perioder, men ingen pratade om det.
– Men gjorde man det på den tiden? inflikar Marika som lyfter upp att det var ännu svårare att prata om psykisk ohälsa förr.
– Vi måste lyfta bort stigmat. Det viktiga är att föräldrarna vågar berätta för sina barn på barnens nivå om sin sjukdom.
Andra viktiga faktorer som spelar in i barnets uppväxt är att man har ett bra förhållande med föräldern, att vardagen fungerar och är trygg samt att det finns andra viktiga vuxna med i bilden. Alla dessa faktorer inkluderas i Beardslee´s familjemetod som 2006 introducerades på psykiatriska enheten. Det är en modell som ska hjälpa och stötta familjer där en eller både föräldrar lider av psykisk ohälsa.
– Vi möter ofta på oro hos föräldrarna för barnens del, säger Marika Lundberg som är koordinator för satsningen.
Modellen strävar till att både höra föräldrarna och barnen skilt samt ta upp frågor som dyker upp i gemensamma familjesamtal. Totalt blir det mellan sex och åtta träffar.
– Det är kommunikationen i familjen vi vill åt. Vi är där för att stödja.
Modellen bygger på samtycke mellan föräldrar och barn och är alltså ingen insats som läggs in när situationen är akut.
– Tillsammans med föräldrarna bestämmer vi vad som ska tas upp.
Ibland är det nyttigt också för föräldrarna att höra vad barnen tycker om familjelivet.
– Barn kan ha sett saker som föräldrarna inte märker.
Risken för att ett barn som har en psykiskt sjuk förälder drabbas av psykisk ohälsa är mellan 30 och 70 procent. Denna trista statistik försöker man råda bot på med förebyggande åtgärder.
– Det är ofta med barn att de gör som föräldrarna gör. Men den här metoden kan vi bryta det. Förebyggande arbete är jätteviktigt, innan vi satte in den här modellen fanns det en lucka. Jag önskar det skulle finnas mer av det här inom annan vård också, säger Lundberg.
Neutralisera stigmat
Elin Röblom har som vuxen utbildat sig till socionom och studerar nu till psykolog.
– Det visar ju var mitt hjärta klappar och det är antagligen till följd av min bakgrund.
Själv är hon inte orolig för att drabbas av psykisk ohälsa.
– Man måste vara schysst mot sig själv. Jag tror inte det är någon fara, men om det händer så händer det. Livet är som det är, det jobbiga omkring psykisk ohälsa har vi skapat själva. Vi måste alla bidra till att neutralisera det här stigmat.
