DELA
Foto: Jonas Edsvik<07_Bildrubrik>HOTAD Kansliminister Nina Fellman har mottagit nya mordhot via anonyma mejl. Dessa hot är ett i en lång rad av fall där folkvalda hotas på grund av sina åsikter.

Vi får inte låta samtalet tystna på grund av hoten

Fegheten att i anonymt mejla sitt hat är avskyvärd – men lite görs för att stoppa det.

Under tiden hotas demokratin.
Förra våren fick Nina Fellman, då ledarskribent på Nya Åland, ta emot en serie mycket grova hotmejl. Illa dolt framstod att det handlade om hennes ställningstagande för en generös flyktingpolitik som var orsaken till hoten. Men, som det så ofta är när kvinnor i offentligheten hotas på det sättet, var formuleringarna sexuella.

Som kansliminister i landskapsregeringen har Fellman nu fått nya, och om möjligt än grövre, hotmejl i sin inkorg.

Nu som då står polisen mer eller mindre handfallen när mejlen skickats från fejkkonton på amerikanska mejlservrar.

Detta är dessvärre bara ett i en lång rad av bevis för att samhällsklimatet, internetutvecklingen och polariseringen har gjort uppdrag i offentligheten långt mycket mer påfrestande än de varit. Hot och hat har blivit vardag för politiker, och för all del också för andra opinionsbildare som till exempel journalister.

Den här utvecklingen har skapat två stora problem – det demokratiska och det polisiära.

Den demokratiska aspekten i att fega kräk kan sitta och spy ur sig hat och hot mot de som öppet för fram sina åsikter är enkel. Det riskerar att göra debatten och samhällssamtalet tystare. En undersökning som gjordes 2014 av Brå, brottsförebyggande rådet i Sverige, bland folkvalda visar att mer än varannan heltidspolitiker någon gång blivit utsatt för hot eller våld.

Hoten har lett till att var fjärde folkvald som utsatts för hot valt att vara försiktigare med att föra fram sina åsikter eller att engagera sig i frågor som de tror leder till hot. Kort sagt: hotarna lyckades.

Det är en förfärande utveckling när folkvalda inte vågar föra fram sina åsikter för att det sitter mindre begåvande antidemokrater i mörkret på sina kammare och skickar hotmejl. Frågan är vilket samhälle vi vill ha. Ett öppet där idéer stöts och blöts, eller ett slutet där beslut tas utan debatt av politiker som är för rädda för att möta sina väljare och förklara sina visioner?

Det andra problemet är det polisiära, det att rättsligt döma dessa anonyma hotare. Det är lätt att gömma sig i internetvärlden. Att skicka mejl som inte går, eller är svåra, att spåra klara nästan vem som helst av.

I fallet med Nina Fellman har den åländska polisen skickat en förfrågan till ägaren av mejlservern, amerikanska Yahoo, men ännu många månader senare har inget svar kommit. Här handlar det om att länder sinsemellan, utan att för den skull inskränka den personliga integriteten, måste komma överens om informationsutbyte i sådana här fall.

Men det handlar också om kompetens hos de rättsvårdande instanserna. Den traditionella poliskåren har stor kunskap om att lösa allehanda brott, men i många länder har poliser vittnat om att man ligger långt efter när det gäller IT-brott. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många poliser som är experter på att spåra folk på nätet.

Kanske handlar det här om att våga bryta strukturer. De bästa it-människorna går förmodligen inte polisutbildning. Så i stället borde polisen skapa en parallellorganisation med tekniska experter. För ett par år sedan lyckades Aftonbladets IT-avdelning spåra en man i Gävle som hotade en av tidningens ledarskribenter till livet, trots att mannen gömt sig bakom en anonymiseringstjänst. Kan Aftonbladet, borde också polisen kunna.

Att kunna ställa dessa hotande fegisar till svars är en oerhört viktig fråga i ett samhälle som vill vara öppet. Och fall som det med Nina Fellman borde ha hög prioritet.

För det handlar inte bara om en åländsk minister, det handlar om vilket samhälle vi ska ha.