DELA

Vem är för jämställdhet?

Företrädare för alla partier utfrågades i en valdebatt på lyceet i veckan.
En av frågorna var ”är du feminist?”. Då kom fem nej – två från kvinnliga partiledare.
Kanske ska vi gå igenom grunderna för allmänbildningens (och politikernas) skull:

Feminism är enligt Nationalencyklopedin en ”social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män”. Det började som en uttalad kvinnofrigörelse, men har med åren utvecklats till en mer generell jämställdhetsivran. För även män lider av könsstereotypi, begränsande ideal och machokultur. Feminism har idag också en intersektionell karaktär, där man inkluderar bland annat hbtqi-rörelsen och kampen mot rasism. Feminism är en generell och inkluderande strävan mot ett samhälle där alla är lika värda, där man belyser och ifrågasätter problematiska samhällsstrukturer.

Men ordet feminism har dessvärre fått en bitter eftersmak bland både mansrättsaktivister och de som vill kämpa mot ”pk-eliten”. De som är ute efter att misstolka och undergräva rörelsen kallar feminismen manshatande och radikal – och missar dess kärna: jämställdhet.

Man kan ju tycka att det inte borde anses radikalt att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter. Och man kunde ju hoppas att våra politiska kandidater vill arbeta för det. Men på Ålands lyceums valdebatt visade dock ett flertal kandidater på motsatsen. På frågan ”Är du feminist” sade Thomas Dahlgren (ÅLD), Anders Eriksson (ÅF), Anton Göthlin (Obs), Anette Holmberg-Jansson (MSÅ) och Veronica Thörnroos (C) nej. Någon desto utförligare förklaring gavs kandidaterna inte möjlighet att ge, men man kan gissa sig till svaret:

”Jag är för jämställdhet, men kallar mig inte feminist” är ett nästan tjatigt, och ganska ihåligt, resonemang som ofta förs fram i dylika sammanhang. Det håller genusvetaren Lena Gemzöe med om.

”När det här dyker upp så gäspar man nästan lite. Det handlar om okunskap”, konstaterar hon i Metro.

Ibland känns det som att vi på Åland lever i en privilegierad bubbla. Där ”högljudda, arga feminister” obekvämt nog krossar idyllen om vår jämställda ö.

Får jag be att påminna om att den åländska kvinnans ordinarie månadsinkomst motsvarar i genomsnitt 84 procent av mannens och att över 20 procent av flickor i yrkesgymnasiet och gymnasiet har upplevt sexuellt våld under det gångna året?

Vi är långt ifrån klara med vår feministiska strävan på Åland. Det finns mycket kvar att göra, för både kvinnors och mäns välmående. Där behövs politiker som förstår den feministiska grundprincipen och har förståndet att omfatta den.