Utanför bekvämlighetszonen
I våras bodde jag fyra månader i Barcelona i Spanien och praktiserade på lokaltidningen El Periódico de Catalunya. Jämfört med de tidningar och tidskrifter som jag jobbat och praktiserat på tidigare är den enorm. El Periódico har en upplaga på ungefär 120 000 exemplar men läses av totalt cirka 650 000. Jag var där för att göra praktik som fotograf under fyra månader.
Det första jag insåg är hur viktigt det är med ett språk. Ett språk som du kan göra dig förstådd på. När jag lämnade ett mörkt och kallt Åland i slutet av februari och begav mig till Kataloniens huvudstad så kunde jag väldigt lite spanska. Jag visste att det skulle bli krångligt. Men hade jag vetat hur påfrestande det skulle bli hade jag aldrig vågat. Det gjorde mig otroligt ödmjuk att komma till ett land med en främmande kultur där jag stack ut på grund av din färgen på min hud, mitt hår och mina ögon.
Varje uppdrag jag blev tilldelad av min redaktör, en fantastiskt snäll kvinna vid namn Imma, var en kamp. Vart ska jag ta mig? Hur tar jag mig dit? Vad heter personen jag ska fotografera och varför fotograferar jag den? Frågor som är viktiga att ha koll på i mitt jobb. Jag gick ständigt runt med känslan av att vara utanför min bekvämlighetszon och det stressade mig något fruktansvärt. Ibland blev jag tilldelad fel adress och var tvungen att fråga mig fram, på ett språk som jag knappt behärskade. Ibland blev jag ivägskickad till rätt plats, men vid fel tidpunkt. Småsaker som inte innebär någon större katastrof när du är i ett land där du talar språket men som blir otroligt frustrerande när du inte gör det.
Det sägs att det är när man är utanför sin bekvämlighetszon som man utvecklas mest som människa. Kanske stämmer det också. Det jag insåg är att det överallt i världen finns människor som, när du är utanför din bekväma bubbla, vill hjälpa dig. De visar med sitt kroppspråk, pekar dig i rätt riktning eller erbjuder dig lift när du är vilsen.
Den lärdomen har jag tagit med mig hem. Och också en del av den spanska mentaliteten. Spanjorerna arbetar för att kunna leva. Till skillnad från oss karriärslystna här uppe i Norden som lever för att arbeta. Självklart finns det också karriärskvinnor och män i Spanien men inställningen överlag, upplever jag, är ändå att det inte är så himla noga med allting.
Aldrig någonsin har det varit så skönt att komma hem till Åland som det var i somras den tredje juli. Tankar som slog mig då var; vad det är tomt på folk i den här delen av världen, allting är tystare och till och med himlen är i en blekare nyans än den jag såg i Barcelona.
Det är ändå detta som är min plats på jorden. En liten ö i Östersjön fylld med människor som pratar med insugs-jo och står i vägen mitt i dörröppningar. Jag stannar här. Åtminstone tills nästa gång.
