Unga örnar stjäl vårjakten
Det verkar inte finnas något slut på bekymren kring ejdrarna. Är det inte vårjakten eller brist på näring så är det havsörnar, som efter stor möda har fått en livskraftig stam, kanske alltför livskraftig.
I gårdagens Nya Åland säger ejderforskaren Mikael Kilpi att det verkar som om ejderstammen på Åland har minskat dramatiskt. Ejdrarna har räknats under våren och även om sammanställningen inte än är klar så vågar Kilpi förutspå resultatet. Ejdern minskar dramatiskt också här.
Tidigare har det kommit larmrapporter från olika delar av Östersjön om nedåtgående bestånd. Någon entydig förklaring har inte funnits, men forskarna har bland annat pekat på brist på tiamin, som finns i blåmusslor och som är viktig föda för ejdrarna.
Landskapet har tagit larmrapporterna från grannregionerna på allvar och beställt räkningen för att veta hur det ser ut i våra vatten. I väntan på resultatet har man vågat sig på att trotsa EU och tillåta vårjakt, om än i mindra skala än tidigare. Men man satsar också på olika åtgärder för att skydda stammen. Återstår att se om kommissionen låter sig blidkas av det.
Det lätt ironiska i sammanhanget är att havsörnarna uppenbarligen är det största hotet mot ejderstammen. På 1960- och 1970-talen var havsörnen akut hotad på grund av miljögifter. Det satsades stora resurser för att rädda stammen, vilket till slut lyckades. Och nu är det örnarna som hotar ejdrarna.
Kilpi säger att det inte är de häckande örnarna som utgör hotet utan ungfåglarna, som jagar i flock och tar såväl ungar som vuxna fåglar. Där är ådorna särskilt utsatta när de ligger på boet och ruvar. Så vad göra?
Jakt på havsörn kanske skulle tilltala en och annan, ålänningar trivs ju med jaktvapen i hand. Men känns det seriöst att mata havsörnar för att få dem att överleva för att sen skjuta dem? Ungefär som med rådjuren.
Numera är åtminstone den organiserade matningen av örnar avslutad, men kan man då resonera att resultatet blev så lyckat att stammen tål jakt? Problemet är att vi människor påverkar naturen mer än vi egentligen har lov till. Utsläpp av miljögifter drabbade örnarna.
Så började man mata dem för att rädda stammen och nu måste man ut och rädda ejdrarna från att bli uppätna.
Det är allt sådant som naturen egentligen skall sköta själv. Istället är det nu jägarna som förväntas återställa ordningen. Hittills har man jagat mink och mårdhund, som tar ruvande ådor. Nu sätter man också ut tak, för att örnarna inte skall komma åt bona.
Men för att jaktföreningarna, det vill säga medlemmarna, skall åta sig detta vill de som belöning få jaga. Varför skydda viltet om man ändå inte får jaga det, verkar vara resonemanget. Och får man tro docent Kilpi så tär vårjakten inte på stammen.
Enda problemet, och det är inte helt litet, är att det ser väldigt fult ut att jaga under häckningstiden.
Att det skjuts enbart gudingar, som redan har gjort undan sin del av fortplantningen och som det finns mångdubbelt fler av än ådor, är inget man enkelt kan förklara för en europeisk publik. Inte heller EUs jaktkommissionär Karmenu Vella har låtit sig övertygas hittills. Han noterade i vintras att kommissionen känner till de åtgärder som åländska jägare vidtagit för att gynna fågelstammen och nämner bland annat jakten på mårdhundar.
Men ejderstammen kommer att vara ännu mer hotad om vårjakten tillåts fortgå, skrev Vella. Detta trots att han är från det enda stället i Europa utöver Åland där man har kvar vårjakten, nämligen Malta. Eller kanske just därför.
Med det resultat av ejderräkningen som Kilpi inom kort kan presentera så ser det med andra ord inte ljust ut för vårjakten. Och om viltvårdarna inte vill vårda utan jakt så ser det inte ljust ut heller för ejdrarna.
