DELA

När tänker vi rätt, när fel?

En folkomröstning har ställt stora delar av Europa på huvudet. De flesta utanför Storbritanniens gränser verkar tycka att den aldrig borde ha ordnats. För det blev ju så fel.
Folkomröstning = folket röstar om någonting. Folket talar om vad folket tycker i en viss fråga. Kan det bli fel? Kan det bli rätt?

Näst intill 74 procent av ålänningarna röstade i tiden för medlemskap i EU – efter att Finland och Sverige sagt ja. Så ser det ut, om man vill, när man tittar på statistiken.

Men man kan också hävda att bara 37 procent röstade för. Av samtliga ålänningar med rösträtt i folkomröstningen var det bara 49 procent som utnyttjade sin rätt. Grovt räknat hälften. Av denna hälft röstade 74 procent ”ja”. Vilket betyder att det åländska EU-medlemskapet hade stöd av 37 procent, 74 procent av hälften.

13 procent av alla röstade nej och resten, drygt 50 procent, vet vi inget om. En del var för, andra emot och en stor del var sannolikt totalt ointresserade. Eller tyckte att de visste för litet. I dag skulle säkert fler ha en åsikt.

Nu har drygt 52 procent av britterna, av dem som röstat, sagt att de vill ut ur EU. Valdeltagandet var 72 procent. Det betyder att av samtliga röstberättigade vill drygt 37 procent lämna EU. Drygt 34 procent vill stanna i EU. Och så knappt 30 procent som inte vet vad de vill. I den mån de vet så har de inte talat om det för andra.

Så där kan man resonera och bolla med siffror. Och var hamnar man?

Att folkomröstningar är fel för folk vet inte vad de vill?

Att folkomröstningar är det enda rätta, för folket kan aldrig ha fel. Den som inte röstar får skylla sig själv?

Problemet med folkomröstningar är att folk har så olika motiv för att rösta som de gör. Någon har blivit av med jobbet och röstar ”nej”. Någon annan kanske är förbannad för att tågen inte håller tiden. Man är missnöjd och protesterar. Det man protesterar mot behöver inte ha med frågan i folkomröstningen att göra. Man är bara allmänt sur på överhögheten.

Och så finns det medborgare som vet vad det handlar om, eller tar reda på och röstar utgående från det. Så kanske vi alla tycker att vi gör.

Men så är det väl i alla val, att en del vädrar sitt missnöje? Vi har sett missnöjespartier växa fram i land efter land. De dyker upp, lever en tid och tynar sen bort. Det vill säga borde tyna bort när väljarna inser att populisterna inte har så mycket att komma med. Men det finns en väsentlig skillnad. I ett politiskt val finns alternativ mellan ytterligheterna. I en folkomröstning skall man vara antingen för eller emot, vilket kanske ökar motsättningarna.

Hur svårt det kan bli illustreras också av våra lokala politiker. Det har i dagarna diskuterats en folkomröstning om Finlands eventuella medlemskap i Nato. Enighet verkar råda om att Åland inte kan eller skall vara med i Nato. Men de flesta vill vara med och rösta om det finländska medlemskapet. Alla utom Centerns ordförande Jörgen Pettersson.

– Nato är en militär allians. Åland är demilitariserat och neutraliserat och ålänningarna behöver inte göra värnplikt. Då ska vi inte heller vara med i en folkomröstning. Hur skulle det se ut om demilitariserade ålänningar sade ja till att delta i Nato, sade han nyligen till Nya Åland.

Delar av resonemanget kan man på något sätt förstå. Men slutet? Om ålänningarna mot förmodan verkligen skulle vara pro Nato så får detta alltså inte komma fram? Förmynderi, censur eller bara en överbeskyddande attityd?

Som dessutom inte delas av förra centerledaren.

– Jag skulle rösta ja. Vi vet att Ålands särställning som demilitariserat område skulle respekteras, har Harry Jansson svarat på motsvarande fråga. Det skedde i samband med ett besök på Natos högkvarter i Bryssel för ett par år sedan.

Vad skall man tro? Hur rätt folket än har så leder folkomröstningar bara till oreda.