DELA
Foto: Stefan Öhberg

När diagnosen bara är början

Runt 450 personer satt i Alandicas stora sal när den rikssvenska adhd-experten Johanna Björk i går höll en fyra timmar lång föreläsning.

Många ville veta vad som händer efter diagnosen.
Den åländska autismspektrumföreningen hade bjudit in personal från skolor, vården, och personer som fått adhd- eller relaterade diagnoser och deras anhöriga.

– Vårt eget förhållningssätt och bemötande har stor betydelse i personens liv, säger Johanna Björk.

Hon var lärare innan hon fördjupade sig i psykiatri, med ett stor intresse för varför personal inte lyckades nå fram till barn, unga och vuxna med adhd-relaterade svårigheter. I dag är hon egenföretagare som arbetar på heltid med sådan frågor. Hur mycket hinner hon förmedla på en föreläsning?

– Vi kommer en liten bit. Det svåraste är att få de som kommer hit att gå hem och göra något själva.

Hon blandar praktiska exempel med teori och strategi. Och hon talar om vad som händer efter diagnosen, något som intresserar många i publiken.

Svårt att ta in

– När man får diagnosen är det mycket att ta in på en gång, säger Sonja Winé i autismspektrumföreningen.

– Sen är det upp till en själv att ta reda på allting. Det finns ingen uppföljning efteråt om hur det gick.

– Det är viktigt att barnen kommer rätt redan från början. Om det går snett kan det gå snett hela vägen och då blir det väldigt dyrt för samhället i slutändan, säger autismspektrumföreningens vice ordförande Henrik Lagerberg.

Gun Lagerberg var 47 år när hon fick beskedet att hon hade adhd. Men hon kände att hjälpen hon erbjöds då inte var lämplig för henne.

– Den var kanske mer för en som inte var jag. Jag kände att det inte var det jag ville ha så jag avstod från den biten.

Ändå blev diagnosen en lättnad.

– Jag hade försökt bli som jag upplevt att alla andra är, men det gick inte. Så jag slutade försöka och jag mår mycket bättre.

Läs mer i papperstidningen eller E-Nyan!